söndag 9 juni 2013
När man bara vill njuta.
Som ni förstår har vi sedan Marcus kom hem varit lite upptagna med andra saker än just bloggen. Vi kommer tillbaka, men det är oklart hur aktiva vi kommer att vara i sommar. Eftersom denna blogg handlar om vårt långdistansförhållande så pausar vi den när vi pausar långdistansen. Fair?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Alltså den här bloggen (och erat förhållande för den delen) ger mig så mycket hopp. Jag ska flytta till USA i 4 år om en månad och har sedan 3 månader tillbaka varit tillsammans med världens, världens bästa kille. trodde aldrig jag var den som kunde bli kär, var helst för mig själv innan han infann sig i min sfär, men nu känns det som att inget annat existerar än han och jag. Det gör bedrövligt ont i hjärtat att veta att jag snart flyttar och jag får en sån himla ångest eftersom det känns som att mitt avresedatum automatiskt är lika med dagen vi gör slut. Och det är ju hemskt. Men när jag läser din blogg tänker jag att det kanske, kanske går ändå. Att jag kan ha en fot i Sverige och en i USA och det kan gå om man bara vill. tack för det!!
SvaraRaderaÅh, nu blir jag alldeles glad, tack för en fin kommentar!
SvaraRaderaDu? När ni har det så fint som du beskriver, är det inte värt att prova? Jag tror att det går om man vill, om båda är beredda på att det kommer bli jobbigt, gråtit och kämpigt men uthärdligt. För vill man verkligen vara med varandra så är det värt det, alla gånger! Och hur underbart är det inte att ses efter att ha varit ifrån varandra länge?
Lycka till Jënni!