Det var en kväll i juni...

Förutom Paris har vi faktiskt varit ute på en hel del andra äventyr denna sommar. Jag tror vi får ta lite i taget.

När Marcus kom hem i slutet på maj hade vi några lediga veckor innan allvaret (läs sommarjobb och -kurser) drog igång. Då var vi ju ivriga att träffa alla som varit iväg och pluggat och jobbat och allt annat som gjort att vi inte setts på ett tag. Innan alla avslutat skolan låg vi på soffan i två veckor och bara njöt av att kunna kramas på riktigt och inte över Skype. Sen började festligheterna!

I början på juni var det en stor dag, Marcus syster tog nämligen ett stort kliv in i vuxenlivet. Studenten!!!! Vi var ungefär lika peppade som hon och hade taggat i veckor. 

Marcus var redo!

Det var så himla mycket folk utanför skolan. Jag försökte ta en bild när hon sprang ut, men det gick sådär. 

Men sen så!

Vi gick hem och åt mat, drack champagne, spelade och sjöng. Väldigt fin dag.

Dagen efter satte vi oss på tåget och åkte ned mot Göteborg. Det var dags för Håkan! 

Först satte vi oss i Slottsskogen.

Jag hade bara min gamla telefon, så det blev inte så mycket bilder. Men det var så himla fantastiskt och underbart och bra på alla sätt. Ett av mina absolut bästa konsertminnen hittills.

Vi var så tagna av konserten att vi bestämde oss för att inte gå vidare när den var slut, istället åkte vi till Hisingen och sov sött innan vi tog bussen hem på söndagen.
Och det var den helgen.

Det kommer aldrig va över för mig

Småslött drar jag omkring i internets långa korridorer, som en beroende letar jag mig reflexmässigt tillbaka till Facebook var tionde minut för att åter kallduschas av vardagsbetraktelser, jag för muspekaren över Reddit-ikonen men ändrar mig - Tänker inte kastas ned i det kaninhålet riktigt än.

Just när jag börjar känna mig klar, jag har nått änden av internet, så händer det.
Uppdaterar pliktskyldigt twitter en sista gång och helt plötsligt, mellan rader och åter rader av hånfullt dividerande kring Melodifestivalen och hästlasagne så dyker den upp, tweeten som berättar att allas våran Håkan Hellström släppt ny singel.
Det kan tyckas vara trevligt, lite ny musik att tralla med till, sång och dans osv etc!
Men när Håkan släpper ny singel är så mycket viktigare än så.

Jag har åtminstone två äldre vänner som betytt oerhört mycket för mig utan att någonsin tilltalat mig, vidrört mig, eller ens sett mig i ögonen. En av dom är Bob Dylan, den andre är Håkan Hellström.

Han var med när jag som 18-åring Ramlade omkring mellan godtroget ovetandes föräldrars villor och lägenheter med osannolika mängder smuggelvodka och lycka i blodet.

Han sjöng för mig om motorvägar utanför fönster och löften om att allt var möjligt någon annanstans då jag för några höstar sedan alldeles för sent på morgonen navigerade mellan barnvagnar och kontorister iklädda cykellysen och reflexvästar på väg till mitt dödsdömda arbete.

Han tröstade och sa att man inte vet någon om gryningen förrän du mött varje morgon med sömnlösa ögon då ångest, sorg och självhat tog över under några månader för ett år sedan.

Han berättade om hur han stod på perrongen -99 och letat i alla städer då vi stormkära och perfekta för varandra for genom vårt Europa på tågrälser i Juli.

Han uppmuntrade vår galenskap i Augusti då vi högljutt och ignorant skreksjöng om Tro och Tvivel på Göteborgs öde gator klockan tre på natten.

Och när jag igår för första gången tappade upp ett bad här på Post Street lyssnandes på hans nya
"Det kommer aldrig va över för mig" gång på gång på gång på gång kunde jag inte låta bli att småle och tänka på den långa vägen vi färdats tillsammans, och vad vi hittar på härnäst.

Håkan Hellström har lärt mig att det är okej att vara trasig, vikten av att fly, vikten av att fäkta, kämpa, ge upp, älska, hata, och om jag någonsin får chansen att tilltala min käre vän, skaka hans hand och se honom i ögonen så hoppas jag innerligt att jag har sinnesnärvaro att tacka honom.

Den 17:e april släpps det nya ledmotivet till mitt liv, förändra mitt liv igen Håkan, jag är redo.

Bäst just nu: