Att vara spontan.

Om två dagar sätter vi oss på nattbussen mot en av mina bästa städer, en stad jag konstant längtat tillbaka till sedan jag var där för första gången förra sommaren.
Jag pratar så klart om Berlin! Det ska bli helt fantastiskt att strosa runt på gatorna, hänga på barerna, caféerna och bara insupa miljön. Kolla in secondhandaffärer, möta nya människor och höra ett annat språk. Jag är så peppad (!!!!!!!!!)

Så här såg Berlin ut genom Instagram förra gången jag var där:

Skånelivet.

När man går på tentasittning och dansar till dålig house så att man blir helt svettig fast det börjar bli höst och bara är sju grader varmt ute
När man en solig lördag går på matmarknad och sen köper sushi och sätter sig nere vid havet och pratar om viktiga saker med nyfunna vänner
När man börjar en delkurs som verkar så intressant att man undrar om man får plugga sånt på riktigt och det faktiskt räknas
När man smygplanerar Köpenhamnsvisiter och Berlinresor och hoppas hoppas hoppas på att pengarna räcker
När man går på Lunds kullerstensgator och känner sig som en del av någon sorts studentgemenskap
När man börjar titta på praktik och utbytestermin och saker som kan bli av och gör en alldeles pirrig i magen

...då är det inte så himla dumt att leva.

Tro och tvivel.

Imorgon har jag mitt livs första tenta, har för sjutton inte ens gjort högskoleprovet. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan men mest känner jag mig som jag ser ut på bilden, ungefär.

Hur mina dagar ser ut just nu:

/tentapluggar'n

Om skolan.

Jag kom på att jag kanske varit lite dålig på att berätta vad jag faktiskt sysslar med här nere. De flesta av er har säkerligen fått reda på det på andra sätt men det kanske, kanske, finns någon som undrar. Då ska jag inte hålla er på halster längre.
Den tolfte juli stannade jag till på en gata intill Vasaparken och kisade mot den lilla smartphoneskärmen: "Sidan överbelastad, försök igen". Jag försökte igen och där var det, det resultat jag fruktat men förväntat mig. Psykologprogrammet - reserv 300. Jag ringde mamma med gråten i halsen, beställde chevrésallad på Vurma utan att äta en bit, satte mig i en park på Kungsholmen och försökte hålla tillbaka tårarna. Det blir inget.
Att jag kommit in på mitt andra val, som fram till för några månader sedan varit självklart och helt rätt, kunde inte ha betytt mindre just då. Jag började kolla på utbildningar utomlands, andra vägar, jag måste ju bli psykolog, vad ska jag göra?
Jag minns inte vad det var som fick mig att ändra mig. Jag vet inte vad som gjorde att mitt andra val helt plötsligt inte kändes helt fel ändå. Vad som gjorde att jag gav upp hoppet om att på något mirakulöst sätt komma in i Linköping. Kanske var det insikten att den andra utbildningen egentligen passar mig bättre, den är kreativ och spännande, ny men redan välrenommerad. Att det skulle bli tre riktigt roliga år. Jag vet inte, men jag vet att jag helt plötsligt tyckte att det kändes så himla rätt.

I slutet av augusti flyttade jag, två kartonger böcker och massor av kläder ner till Skåne för att starta en ny etapp av livet. En etapp av tentaångest, seminarieförberedelser och kurslitteratur för tusentals kronor. Men också en tid av att lära känna massor av nya människor, många som är så väldigt lika en själv. Gå på spännande gästföreläsningar, sittningar, tentafester, workshops och hänga på nationer. Och Lunds universitet, där jag alltid velat gå. Fast i Helsingborg, som ligger vid havet och är så väldigt vackert.
Jag läser ett kandidatprogram som heter Strategisk kommunikation där vi lär oss om PR, marknadskommunikation och kommunikation i organisationer. Mycket prata, skriva och sånt som ni kanske förstår. Jag tror starkt på att detta kommer att passa mig utmärkt.

ps. Jag slutade på plats 80 på psykolog, vilket innebar att hela klassen plus mer än lika många till skulle hoppa av. Skönt att jag bytte fokus...

Det enda som egentligen betyder något.

Imorgon har vi seminarium och tre timmar senare går jag mot tågstationen för att påbörja den långa resan mot Örebro. Hemåt.
Av olika anledningar känns det himla fint att få sätta mina fötter på närkingsk mark igen. Att äta middag med familjen, hänga i soffan, springa i skogen, krama om alla jag tycker så vansinnigt mycket om. Jag förknippar den här tiden på året med att komma hem. När löven börjat bli gula och morgnarna kalla. När man hoppas på krispig luft och hög himmel men oftast får nöja sig med ösregn och vindar som blåser håret för ansiktet. Då kommer jag tillbaka, om än bara för några dagar. Det har bara blivit så, av en slump. Från London, från Stockholm, från Helsingborg. Det blir lite tidigare i år, så om vi har tur kanske till och med sommaren hittar tillbaka. Det vore fint att gå i klänning på konfirmationen på söndag.
Men egentligen spelar det ingen roll, för det enda som räknas, egentligen, är att jag får spendera några dagar i sällskap med de jag tycker allra bäst om. I jämförelse med det är inget annat viktigt.

När man tittar bakåt.

Så här skrev jag i slutet av november 2012, som pepp när vintern just börjat och allt kändes lite ledsamt. Det är kul att hitta det nu i efterhand, eftersom jag vet hur det blev och mycket av de planer jag hade faktiskt gick i lås. När jag skrev det var det mest bara lösa funderingar, men det mesta uppfylldes nästan i detalj. Utom möjligtvis det där med högskoleprovet (som jag skippade totalt eftersom jag var i USA) och tjejklassikern. Men jag räknar med det i alla fall, för jag kom in på universitetet och snabb och stark blev jag faktiskt ändå!