Imorgon har vi seminarium och tre timmar senare går jag mot tågstationen för att påbörja den långa resan mot Örebro. Hemåt.
Av olika anledningar känns det himla fint att få sätta mina fötter på närkingsk mark igen. Att äta middag med familjen, hänga i soffan, springa i skogen, krama om alla jag tycker så vansinnigt mycket om. Jag förknippar den här tiden på året med att komma hem. När löven börjat bli gula och morgnarna kalla. När man hoppas på krispig luft och hög himmel men oftast får nöja sig med ösregn och vindar som blåser håret för ansiktet. Då kommer jag tillbaka, om än bara för några dagar. Det har bara blivit så, av en slump. Från London, från Stockholm, från Helsingborg. Det blir lite tidigare i år, så om vi har tur kanske till och med sommaren hittar tillbaka. Det vore fint att gå i klänning på konfirmationen på söndag.
Men egentligen spelar det ingen roll, för det enda som räknas, egentligen, är att jag får spendera några dagar i sällskap med de jag tycker allra bäst om. I jämförelse med det är inget annat viktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar