Fett!

När jag tröttnat på att strosa runt i affärer där jag ändå inte ville ha något styrde jag stegen mot det Safeway jag letat ut på Google maps. Där handlade jag för över 30 dollar, bland annat dessa:

Anledningen till detta var att jag hade bestämt mig för att baka. SuperOreokaka! Receptet hittade jag i höstas på den här bloggen och eftersom det är en av de godaste tårtkakorna som jag vet (oreos, vit- och mörk choklad OCH kladdkaka...) tyckte jag att den passade bra på min födelsedag.
Det är alltid lite knepigt att baka i ett nytt land, eftersom det inte riktigt är samma mjöl, formar, spis och sånt där. Men denna kaka är svår att misslyckas med, så jag hoppas den smakar lika bra som den brukar när den väl svalnat ordentligt.

Vad är det för dag idag?

Idag är det den 8:e april, vilket betyder att för exakt 22 år skedde något storslaget. En händelse som kom att förändra världen för alltid. Efter den dagen blev livet aldrig någonsin som förr igen.

Äh, nu kanske jag överdriver en aning, men hur som helst, idag är det min födelsedag! Den tänkte jag fira med en sväng förbi utomhusgymmet i Marinan, shopping runt Union Square och genom att bara njuta av vädret. Det ska nämligen bli varmt à la svensk sommar här hela veckan.
Tyvärr är Marcus i skolan nästan hela dagen, men ikväll ska vi ut och fira på något sätt i alla fall.

Och här tänkte jag lägga till en bild på mig i yngre år, men tror ni att jag hittade en sådan? Nej då, ni får nöja er med denna. Jag tycker ändå att den är rätt fet, och födelsedagsglittrig.

Sunday funday...

Idag tar vi det lugnt. Eller, i alla fall jag. Marcus har en del plugg att pilla med så jag har spenderat dagen framför Netflix och antagning.se, det ena något mer ångestfyllt än det andra. Jag hade kunnat ta vara på tiden och shoppat runt Union Square som planerat, men de planerna grusades snabbt av två stora skavsår som kom som ett brev på posten efter min lilla (lilla) förmiddagspromenad till Polk St.

De är allt snygga de nya skorna, men det finns väl ingen som har så där smala fötter på riktigt?!

Och bilden är inte ens nära verkligheten, såklart...

Den stora rundan.

Och de fantastiska dagarna i San Francisco bara fortsätter.
Igår var Marcus i princip ledig från skolan så på eftermiddagen tog vi en rejäl promenad, eller "the great tour" som han kanske skulle kallat den. Vi spanade på möbler och hipsters i Mission, njöt av solen i Dolores Park och vandrade runt i Castro. Sen shoppade vi vintage och kryssade bland hippies i Haight-Ashbury för att när det blev mörkt sätta oss och äta falafel och grillspett på Hayes St. Det var varmt, solen sken och jag tror att jag blir mer och mer kär i den här staden.

Välbehövlig paus i Dolores Park.

I Castro har de vita duvor.

Och typ världens största regnbågsflagga.

På mysiga Hayes&Kebab.

En inte helt vanlig onsdag.

Under min springtur på förmiddagen igår sprack det tunna molntäcket upp och när jag kom hem såg jag ut ungefär som att jag blivit puttad i en pool. Jag antar att min nordiska kropp inte vant sig vid det kaliforniska klimatet riktigt än.
Sen väntade en fantastisk dag, både vädermässigt och på andra sätt. När Marcus var klar i skolan promenerade vi iväg och tittade på utsikten från Russian Hill. Då ringde plötsligt Andrea, en medelålders kvinna och vän till Marcus som är otroligt fascinerande. Vi mötte upp henne vid ett café och hängde sedan med henne hela eftermiddagen. Svängde förbi San Francisco Art Institute, gick ner till North Beach där vi träffade hennes vän som varit roadie till Bob Dylan (!) och blev visade hörnet av Café Trieste där Allen Ginsberg skrev Howl. Det kändes som ett väldigt privilegium att bli guidad runt av någon som bott i staden så länge. Hon hade massor av intressanta historier och anekdoter om många av de platser vi passerade, information som man aldrig skulle hittat annars.
Efter att ha passerat China Town gick vi hem och vilade, eller ja, Marcus pluggade och jag sov...

Jag var jättedålig på att ta kort igår, men tröstar mig med att vi kommer hamna i North Beach många fler gånger under min månad här, i alla fall om jag känner oss rätt.

Han posar inte ens, fastän man skulle kunna tro det.

En liten bit av Grant St.

Glad, men solbränd, tjej.

Stålsätter mig.

Den här bloggen börjar mer och mer likna en dagbok. Jag påtalar lite subtilt för min pojkvän att det kanske är dags för honom att skriva någonting snart, men än så länge har resultaten uteblivit. Det är kanske inte så lätt när man måste balansera skola och andra projekt med massor av besök från hemlandet tänker jag. Förhoppningsvis är han snart tillbaka med sina något mer genomarbetade texter, så länge får ni hålla till godo med mina korta referat. Nu: Resans första löptur. Om jag överlever alla backar så hörs vi senare.

På plats.

Och så var jag äntligen här. Efter månader av väntan, längtan och planering så har jag till slut landat i San Francisco. Resan startade egentligen redan i söndags, då jag checkade in på Clarion Hotel Arlanda. Vill härmed deklarera att jag från och med nu alltid ska bo på hotell innan en resa, snacka om att addera guldkant på tillvaron. Som om inte fyra veckor i USA räcker liksom.

Efter att ha tagit mig igenom pärsen 2 + 11 timmars flygresa ensam landade jag i ett soldränkt och sommarvarmt San Francisco. Och helt plötsligt stod han där. Världens finaste person som jag inte träffat på 76 dagar. Hur det var att träffas igen? Underligare än jag trodde. Får man verkligen vara såhär nära någon? Det var ovant men väldigt, väldigt fint såklart.

Hej våren.

Hej älskling.

Hej Golden Gate.