Om du hade frågat för två år sedan hade jag inte kunnat gissa det, inte ens varit nära. Jag hade antagligen skrattat och kanske rodnat lite, på sin höjd. Om du sa "den där killen på jobbet som verkar rätt trevlig och vettig och rolig och "så himla kul med en killkompis" kommer att bli viktigare för dig än någon annan du någonsin mött. Och om du sagt att jag om ganska exakt två år skulle skriva det som står här nedan hade jag antagligen kallat dig lögnare.
Jag tyckte nämligen att det var lite töntigt med folk som kallade sin respektive för "sin klippa". Det var en mesig metafor som jag aldrig någonsin skulle ta i min mun. Men jag måste väl tänka om, för om det är någonting han är, framför allt, min Marcus, så är det en klippa.
Står fast, trygg och stadig när jag behövt någon att luta mig mot och huka under. Och tro mig, det senaste året har det behövts. Så många gånger när ingen annan hade orkat har han ändå stått där, torkat tårarna. När jag trott att han inte skulle stå ut så har han ändå varit kvar.
Det har på vissa sätt varit ett väldigt tungt år, kanske det tyngsta i mitt liv, och jag vet ärligt talat inte hur det hade blivit utan honom. Han har hjälpt mig andas, lugnat min skakande kropp och pratat mig till sömns. Men också fått mig att gå upp ur sängen, skratta och faktiskt mena det. Fått mig att se ljusglimtarna och visat mig att livet kan vara så himla fint mitt i allt det svarta.
Det är ganska fantastiskt att ha hittat en sådan människa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar