Sommaren har haltat förbi i ett ursinnigt tempo då jag har jobbat och läst ett par kurser på distans. I övrigt har jag gjort mitt bästa för att fylla den med det innehåll som är viktigast och var som mest efterlängtat.
Nu sitter jag här och stirrar in i min tegelmur utanför fönstret, och det känns knappt som någon tid har passerat. Utan vidare eftertanke öppnade jag köksluckorna och provsmakade maj månads överblivna proviant och påmindes bokstavligen om den sura smak förgången tid kan frammana.
Jag önskar jag hade mer tid för henne, för mig själv, för vänner, familj, och platser jag saknar. Men livet kommer inte stanna av och vänta på vad jag har att uträtta, knappt hinner jag ens sätta min fot på perrongen innan dörrarna stängs och cirkusen rullar vidare.
Ibland har jag fått frågan om jag inte saknat San Francisco under sommaren, men jag har kommit till slutsatsen att det är lite som att sakna sin egen födelsedag. När dagen väl kommer gläds jag givetvis åt det, men det behöver inte betyda att jag sörjer årets övriga dagar. Det är viktigt att kunna Vara där man faktiskt Är, och i mitt fall att även acceptera avsked.
Den sorg jag kände då vi tårsprängda sa "Vi ses snart" på Gasverksgatan, och när jag ensam
tjöt med i melankoliska sambatakter på vägen hem genom natursköna landskap uppför E4:an förbyts snabbt av lika bottenlös lycka då jag sätter nyckeln i dörren i ett annat hem på andra sidan ett världshav.
Nu Är jag istället Här och ska bestämt uppleva och uträtta allt det jag saknat under månaderna i Sverige. Som att knäppa en Pabst på taket och bländad dra in odören av urin, gaser och solvärmda husfasader, och blicka bort över hustaken mot det gröna topparna av Twin Peaks med vetskapen om att min tredagarshelg är inledd.
Jag har mer tid att spendera på bloggen och det kommer märkas.
Vi ses snart
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar