Det allra konstigaste är nog dock att jag njuter av det, går liksom runt och småmyser med Joy Division i lurarna, och känner att själen krupit upp framför brasan i en mörk timmerstuga med spöregnet smattrandes mot plåttaket.
Svartklädd hasar jag omkring och tycker att allt är småtråkigt och att det är lite synd om mig mest jämt, fast det egentligen såklart inte alls är så.
Min biologiska klocka säger mig att den största skitperioden på året är nu då snövallarna vanligtvis omvandlas till transparent vattenjello och "årets sista snöfall!" tycks infalla varannan fredagsmorgon.
Den säger att jag då BÖR lyssna på Thåström och se Von Trier-filmer i mörkret, fundera på livet efter detta och sucka mycket.
Så jag lyder och lider.
Med risk för att låta vidrig så är det dock svårt att hålla min själsligt svartmålade Berlin-Emo-mur då jag kliver ut genom dörren på Post Street.
Trots att kalendern pekar måndag och jag mår fysiskt illa av att ställa om mat-och-sov-klockan till "Arbeit" under söndagskvällen så kan jag inte hjälpa att morgon efter morgon få ett zen-moment då jag kliver ut på franskrostsdoftande trafikbullriga San Francisco-gator och känna morgonsolen värma min rygg och få asfalten att dunsta i aromer av värme och moped.
Jag vet att det fortfarande inte är ett dugg synd om mig, det är bara mitt skandinaviska sinne som gör sig påmint.
 |
| *snyft* |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar