Anledningen till att jag tänkte just denna tanken rullandes mot världens mest gayvänliga kvarter var inte så uppenbar som det kanske verkar, jag syftade inte på flitigt debatterade teorier av sexuell karaktär, utan snarare på regnbågsflaggan som stolt svajade i de varma vårvindarna.
Anledningen till att jag tydligen orkar reflektera tillräckligt mycket över en enskild flagga och senare
måste kanalisera i ett blogginlägg var att flaggen i korsningen Market/Castro är absolut största regnbågsflagga jag någonsin sett.
Jag minns hur jag på familjeresor i Sydeuropa spenderade många minuter reflekterandes över den färggranna flagga som verkade hänga ut från var och varannan balkong i varenda stad vi besökte.
Jag kände paniken växa i min lilla kropp då jag misstänkte att italienarna skaffat ett nytt favoritlag som helt undgått mitt biblioteksbreda kunnande i "the beautiful game."
I lördags visste jag bättre.
Storleken på flaggan liksom signalerade en rakryggad stolthet i ära till de människor som inte låtit någon annan diktera kring vem de bör och icke bör älska.
I över 40 år har kvarteren kring Castro St. figurerat som ett monument tillägnat fri kärlek och acceptens, genom aids-epedemier och upplopp har flaggan rest i Harvey Milk's minne stått stark och stadig. (No pun intended.)
Att lagar, religion och andras synpunkter reglerar vem människan får eller inte får älska förblir förbluffande medeltida enligt min åsikt.
När jag berättar för mina barnbarn om hur det var på morfars tid tror jag de långsamt kommer lägga huvudet på sned med uppspärrade undrande ögon fråga om inte morfar levde när hjulet uppfanns också?
Jo, kommer jag svara, det var lite så det kändes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar