För tre veckor sedan i onsdags råkade min älskade, älskade lillebror ut för en fasansfull olycka. Ett roligt skidläger slutade med ambulanshelikopter till Uppsala och Neurointensiven. Imorgon får han själv kliva ur sängen och komma hem och bo med oss igen. För tre veckor sedan visste vi inte säkert om den dagen någonsin skulle komma.
Innan något sånt här händer så vet man inte hur man kommer reagera. Det vet jag nu.
Förlamande skräck, oro, brännande ångest, gråt men också oväntat mycket samlat fokus. Det är som att kroppen måste hålla ihop på något sätt. Som att hjärnan går in i ett läge av total målinriktning för att överleva.
Därför blir man så ofantligt trött när man kan börja andas ut. Jag vill helst sova 12 timmar per natt, annars somnar jag på jobbet. För någon vecka sen, i mitt första inlägg efter olyckan, så skrev jag att jag någon gång skulle berätta vad som hänt. Nu vet ni.
Nu vet ni också varför jag inte varit allt för aktiv här. Men jag kommer tillbaka, jag lovar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar