Innebörden av att inte gå på Springsteen

Min tjocka vinterjacka är alldeles för varm under lagren av stickat, bilbälte och halsduk. Fötterna är småblöta efter att ha vadat genom ankelhöga snövallar på väg från "inte fan vet jag" till "ingen bryr sig." Nu sitter vi oavsett sådär tätt intill varandra som tonårpojkar kan tycka är lite jobbigt innan man fått hångla med tjejer och pussat killkompisarna på förfester, bilen är inte byggd för att rymma fem unga män i februari.

Vi färdas längs öde Närkevägar på jakt efter just ingenting och i bakgrunden spelades alltid Springsteen, mannen gammal nog att vara våra farsor som ändå envist skriver texter om flykt, brinnande hjärtan och bilmotorer. 

Där och då satte han ord och musik på vår desperata längtan efter något annat, eller åtminstone riktning.

Breda motorvägar, Sandy, Mary, honey och drömmen om annanstans levde inom den överhettade kombins fyra dörrar i 140 nedför snöiga landsvägar i vintermörkret.

Några år senare står vi lika tätt på Ullevis nedtrampade gräsmatta med dunkande huvudvärk och strålande smärta i bägge ben, jag gråtsjunger under mina Clubmasters och håller Grabbarna närmare medan Bossen i egen hög person kommenderar oss att dansa i takt till de bländande strålkastarna och tusentals människor dansar med.

Jag grät inte av lycka, huvudvärken från att ha druckit öl i ett dygn för att sedan stå i tät folksamling under fyra timmar utan en droppe vätska höll tillbaka de euforiska känslorna, snarare var det vetskapen om att inget skulle förbli detsamma efter denna stund som gjorde sig påmind. Alla skulle vi vidare mot nya liv och tider, förändring låg utanför Ullevis grindar och just där och då ville jag göra allt för att stå i vägen för det oundvikliga.

När jag i helgen satt och åt frukost på andra sidan jorden i takt med att Instagram exploderade i ett hav av grumliga konsertbilder så kändes det ändå okej, min dag hade knappt börjat och att avstå smärtan av att inte gå på Springsteen var så enkelt som att lägga ifrån sig mobilen. Jag visste att många av de grabbar jag i somras kramat om till tonerna av "We Take Care Of Our Own" skulle vara på Friends Arena dessa dagar, och jag kunde uppriktigt unna dem det nöjet utan minsta känsla av avund.

Det var väl själva fan att jag i den sekunden nåddes av nyheten att han just ikväll skulle förära Stockholm med att spela hela "Born To Run"-plattan i följd, det officiella ledmotivet till mina sena tonårs tonsatta fantasier. 

Genast kastades jag tillbaka till den där bilen som i hög hastighet finkammade Örebro-områdets småvägar, som om nästa krön skulle erbjuda svar på vår existentiella vilsenhet, och jag kunde inte låta bli att le för mig själv.

Så när vi i sommar träffas igen, alla från olika håll och kanter, så ska jag tänka tillbaka på alla dessa stunder i takt med att ett E-moll ringer ut i sommarnatten och ett munspel följer med innan vi alla ser varandra i ögonen, firar av välbekanta leenden och sjunger hur "I come from down in the valley..."