När körsbärsträden blommar är det nästan omöjligt att inte vara lycklig.

Helt plötsligt blev mitt vanligtvis väldigt lugna liv väldigt planerat. Besök av släkten, 50-årsfirande på Sjökrogen i Katrinelund (ska berätta mer sen, det var fantastiskt!), 18-årskalas i Stockholm, lunch med Lisa och te hos svärföräldrarna är vad denna långhelg har innehållit och kommer att innehålla.
Det låter väl rätt fint ändå?
Dessutom har våren bestämt sig för att komma hit på riktigt och snart vågar man nästan nämna ordet försommar. Björkarna är sådär skira som de bara är några få veckor och snart är vi inne i den vackraste tiden på hela året.
Nästa torsdag kommer han hem, och då blir det komplett.

Är det töntigt att sakna redan?

London calling? Missa inte! pt 2.

I begynnelsen av denna blogg försökte jag mig på att skriva en Londonguide. Tanken var att det bara skulle bli ett inlägg, men eftersom att London är en så himla bra stad med tusen miljoner saker att göra fick det inte riktigt plats. Marknader och museum hann jag i alla fall beta av, men det är ju en väldigt liten del. Så nu, några månader senare, kommer fortsättningen.
Ett brunchställe, ett lunchtips, en middagsrestaurang och så lite fika.

Att äta

Som ni kanske har förstått så älskar jag marknader och i London finns det väldig många bra. Det är faktiskt mitt bästa lunchtips. Marknadsmat är god, billig (en hel måltid för 4 pund, som hittat!) och det finns ofta väldigt mycket att välja på. I Camden till exempel, där bör du svänga ner till höger efter kanalen och välja bland stånden där, godare och mindre trångt än inne i stallet. Då kan du dessutom sätta dig vid vattnet och äta, eller på en av alla gamla mopeder som gjorts om till sittplatser.

 

Min favoritmarknadsmat är nog ändå den i Brick Lane, eller Truman Brewery Boiler House Food Court som den så fint heter. 

Det som är roligt där är att det inte bara finns indiskt, "mexikanskt", kinesiskt och pizza, utan mat från i princip hela världen. Vad sägs om jordnötspannkakor från Malaysia eller vegetariskt från Etiopien?

Jag inser medan jag skriver att detta blir ingen fancy matguide, då man som (relativt) fattig au pair inte så ofta hamnade på lyxkrogar eller ens riktiga restauranger. Perfekt om du reser på budget, med andra ord! Mitt nästa tips är ändå ett ställe med både vinlista och servering vid borden.
Det heter La Donna Margherita och ligger på Lavender Hill i Battersea. Det är inte supercentralt men det går att ta sig dit med buss 87 eller promenera en bit från Claphams tunnelbana.
La Donna Margherita är en jättemysig, familjeägd restaurang som känns lite som en italiensk kvarterskrog. Ägarna är italienska, personalen är italiensk, gästerna är italienska.
Jag skulle rekommendera pizzan, som sägs vara den bästa i London, men de har annat gott också.

Om du är sugen på brunch (klart du är!) så finns det många ställen att välja på. Ett av dem heter The Breakfast Club och finns på fyra ställen i stan. Tre av dem ligger lite öster om absoluta centrum, men det finns även ett i Soho. Jag har varit på två av restaurangerna och det var lika gott på båda. Dock skulle jag nog rekommendera det i Hoxton av mysighetsskäl.
De har allt. Allt från ägg, toast och bacon till lite mer uppstyrda brunchalternativ. Missa för Guds skull inte pannkakorna!
Var beredd på att köa lite, men om du har tur bjuder de på varm choklad medan du väntar.

När du är i London är det nästan ett måste att testa Afternoon Tea, för mer brittiskt än så blir det nog inte. Det finns nästan överallt, men om du vill tvista till det lite tycker jag att du ska testa Chocolate Afternoon Tea på Hilton Hotel.
Det finns allt man förväntar sig av ett bra afternoon tea, plus lite till. I tema choklad. Du hör ju, om du gillar choklad det minsta så får du inte missa detta! Dessutom är det ganska roligt att få klä upp sig lite, bli oklanderligt omhändertagen och känna på lite lyx. Jag och Frida satt där en hel eftermiddag och tittade på genomvåta turister som skyndade förbi på Park Lane medan vi försökte få i oss allt vi blivit serverade. Och tro det eller ej, men det gick. Servitrisen var i chocktillstånd.

Jag hoppas verkligen att det dröjer mindre än tre månader till nästa del av guiden, jag ska göra mitt bästa. Då tänkte jag berätta om några pubar, barer och klubbar jag gillar. Stay tuned.

Den bästa tisdagen.

Igår var det vårens hittills finaste dag och en sådan dag måste man ju spendera vid en sjö!
Så resonerade i alla fall Annette, Sandra, Dennis och jag, så vi packade picknickväskan och begav oss upp i Kilsbergen. Det är fortfarande alldeles för kallt för att bada, men det går ju minst lika bra att sitta på bryggan, äta jordgubbar och odla fräknar. Nu längtar jag bara tills sommaren kommer på riktigt så att var och varannan dag kan spenderas såhär.

Innebörden av att inte gå på Springsteen

Min tjocka vinterjacka är alldeles för varm under lagren av stickat, bilbälte och halsduk. Fötterna är småblöta efter att ha vadat genom ankelhöga snövallar på väg från "inte fan vet jag" till "ingen bryr sig." Nu sitter vi oavsett sådär tätt intill varandra som tonårpojkar kan tycka är lite jobbigt innan man fått hångla med tjejer och pussat killkompisarna på förfester, bilen är inte byggd för att rymma fem unga män i februari.

Vi färdas längs öde Närkevägar på jakt efter just ingenting och i bakgrunden spelades alltid Springsteen, mannen gammal nog att vara våra farsor som ändå envist skriver texter om flykt, brinnande hjärtan och bilmotorer. 

Där och då satte han ord och musik på vår desperata längtan efter något annat, eller åtminstone riktning.

Breda motorvägar, Sandy, Mary, honey och drömmen om annanstans levde inom den överhettade kombins fyra dörrar i 140 nedför snöiga landsvägar i vintermörkret.

Några år senare står vi lika tätt på Ullevis nedtrampade gräsmatta med dunkande huvudvärk och strålande smärta i bägge ben, jag gråtsjunger under mina Clubmasters och håller Grabbarna närmare medan Bossen i egen hög person kommenderar oss att dansa i takt till de bländande strålkastarna och tusentals människor dansar med.

Jag grät inte av lycka, huvudvärken från att ha druckit öl i ett dygn för att sedan stå i tät folksamling under fyra timmar utan en droppe vätska höll tillbaka de euforiska känslorna, snarare var det vetskapen om att inget skulle förbli detsamma efter denna stund som gjorde sig påmind. Alla skulle vi vidare mot nya liv och tider, förändring låg utanför Ullevis grindar och just där och då ville jag göra allt för att stå i vägen för det oundvikliga.

När jag i helgen satt och åt frukost på andra sidan jorden i takt med att Instagram exploderade i ett hav av grumliga konsertbilder så kändes det ändå okej, min dag hade knappt börjat och att avstå smärtan av att inte gå på Springsteen var så enkelt som att lägga ifrån sig mobilen. Jag visste att många av de grabbar jag i somras kramat om till tonerna av "We Take Care Of Our Own" skulle vara på Friends Arena dessa dagar, och jag kunde uppriktigt unna dem det nöjet utan minsta känsla av avund.

Det var väl själva fan att jag i den sekunden nåddes av nyheten att han just ikväll skulle förära Stockholm med att spela hela "Born To Run"-plattan i följd, det officiella ledmotivet till mina sena tonårs tonsatta fantasier. 

Genast kastades jag tillbaka till den där bilen som i hög hastighet finkammade Örebro-områdets småvägar, som om nästa krön skulle erbjuda svar på vår existentiella vilsenhet, och jag kunde inte låta bli att le för mig själv.

Så när vi i sommar träffas igen, alla från olika håll och kanter, så ska jag tänka tillbaka på alla dessa stunder i takt med att ett E-moll ringer ut i sommarnatten och ett munspel följer med innan vi alla ser varandra i ögonen, firar av välbekanta leenden och sjunger hur "I come from down in the valley..."

Go'kväll

Klockan är alldeles för tidigt på måndagskvällen och en ovanligt kall bris som letat sig in i vår alldeles egna halvkvadratmetersgränd tvingar min bok att falla till golvet och väcker mig ur min oförtjänta tupplur.
Ännu en måndag har passerat och precis som vanligt tar den mycket stryk från alla inblandade.
Helgens dygnsrytm, eller avsaknad av sådan, tvingas in i vardagslivets nazimarsch med uppställning vid halv nio på morgonen. Vi fräser åt varandra, suckar åt lärare, dricker litervis med Starbucks och väntar på att denna den 6:e maj 2013 ska krypa ihop i något sorgligt litet hörn och självdö.
Just ikväll somnade med smält Ben & Jerry's över händerna mitt i ett Mad Men avsnitt i smutsiga kläder, orakad och oduschad
 En intensiv termin går mot sitt slut och vid det här laget är jag både varmare i kläderna och brunare om skinnet.

För en vecka sen sa vi hejdå vi ses snart och jag inledde "slutspurten" här i SF.
Jag har kommit att älska staden både högt och lågt i ur och skur, på gott och ont, och vi bedriver en oförskämt härlig tillvaro.
Om det inte vore för att jag visste att jag om några månader igen kommer återse de Kaliforniska kullarna som glimrar på avstånd under den ljumna natthimlen från taktopparna, så skulle jag nog känna mig bedrövad.

Det är därför jag utan vemod kan räkna ner dessa två sista veckor dag för dag, tills då jag får komma hem till henne, till familj och vänner, och till det jag för någon tid sedan kallade mitt vanliga liv.

Att det varit dåligt med aktivitet här är talar vi inte högt om, jag uppskattar varje chans jag får att skriva här och det kommer jag fortsätta med.  Men ni vet vänner, de e mycket nu... Hörs snart.

/Marcus

När vi fick sällskap.

Efter någon vecka i San Francisco fick vi besök. Markus och hans vän Sofia kom och hälsade på några dagar och det var himla roligt! Detta är lite av allt vi gjorde:

På lördagen gav vi oss ut på äventyr. Efter att ha gått genom ett kokhett Mission var vi tvungna att pausa i Dolores Park.

Hej Sofia och Marcus!

Vi gick genom fina Castro.

Till alla langare och potheads i Golden Gate Park, det firades nämligen 4/20. Sjukt sunkigt och onice, vilket gjorde att vi istället gick tillbaka till

Dolores! Där vi hängde med Marcus klasskompisar resten av eftermiddagen.

På söndagen skulle Marcus plugga, så jag tog med mig Markus och Sofia på promenad. Här kollar vi på sjölejonen.

Sen gick vi bort mot Golden Gate Bridge och hamnade plötsligt vid Palace of fine arts. Där var det superfint, men jag har fortfarande inte lyckas lära mig vad det egentligen är för något.

Sen var vi på lagom avstånd för att utföra dagens mission, att fota bron.

På måndagskvällen följde vi med dessa (Calle, Hampus, Jacob och Oscar) plus Hugo och kollade på baseball.

Inte helt lätt det här med reglerna...

Det var den varmaste dagen dittills, solen sken, alla var glada och det var väldigt härligt att sitta på AT&T Park och titta ut över vattnet. Och på planen såklart... Ett fint avslut på ett fint besök.

Gick in överallt på falsk ID, på ditt stod Kerouac på mitt Morrissey.

Jag vågar knappt skriva här, för nu har vi båda varit så oförskämt dåliga på att blogga under en alldeles för lång tid. Ogillar egentligen bloggare som enbart skriver om hur dåliga de är på att uppdatera och gång på gång lovar att bättra sig. Men jag lovar, vi SKA.
Allt om resan, sommarplaner, San Franciscos bästa (enligt mig) och förhoppningsvis en och annan lite mer välskriven text av min kära pojkvän kanske låter intressant?

Jag har mängder av bilder att visa er, så vi startar redan ikväll. Okej?

Vi kanske ser glada ut, men vi är såhäääääääär ledsna egentligen, förlåt oss.