Hur förväntas man hantera det ofattbara? Hur förväntas jag greppa den gränslösa sorg som på en sekund uppstår i mitt bröst som en kniv som vrids om med våldsam kraft? Var går gränsen mellan personligt och privat, gränsen mellan att uppröra människor jag älskar på grund av dessa ord?
En tragedi är ett faktum som inte tåls att resonera kring för att smärtan, känslorna och verkligheten kvarstår hur jag än vänder och vrider på det.
Sömnlösheten blir tidigt ett faktum, hur den psykiska ohälsan byter kostym och intar den fysiska ohälsans skepnad är nästa. Jag har 800 mil hem och avståndet har under min månad här aldrig känts längre.
Att ansträngt och darrande trycka ned tangenterna på min dator gör ont, som en pianist som bitit för långt ner på nagelbanden, som skurit blödande sår på fingertopparna men måste fortsätta spela för överlevnad.
För det är lite så det känns just nu...
Jag är född in i en generation som reflexmässigt delar med sitt liv på ett sätt som får äldre att rynka på näsan, vi skriver var och en vår egen historia statusuppdatering för statusuppdatering, foto för foto.
Kommer historieböckerna se annorlunda ut när våra sekunder, minuter, timmar och dagar skall sammanfattas för våra barns barn att ta del av? Kommer bilderna av våra lyckliga ansikten från årets solsemester någonsin förtvina likt ett gammalt fotografi i kofferten under flyttkartongerna på vinden?
Rättfärdigar min instinkt att bearbeta genom att dela min gärning? Om inte så är jag ledsen, men det är det enda sätt jag vet hur...
Jag tar mig för pannan, lägger glasögonen åt sidan och funderar en sekund på om jag någonsin kommer att ångra dessa ord, jag menar ju inget illa.
Jag försöker endast hantera det ofattbara. Greppa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar