Hon är tillbaka!

Imorgon är det Baby Blues Burlesque-rep igen, och jag har taggat hela veckan. Det är så kul att få stå på scenen igen, att få chansen blir ett tight gäng, att jobba tillsammans för få ihop något som förhoppningsvis blir fantastiskt bra. Och att dansa, dansa, dansa.
Jag slutade dansa efter gymnasiet. Då hade jag spenderat fler timmar än vad jag kan räkna på golvet, framför speglarna, vid stången. Stannade kvar sent efter skolan för att stretcha, kom dit tidigare för att värma upp. Jag var inte bäst, inte ens nära, och närde inga proffsdrömmar, men det var det jag levde för under de där tre åren. Det var hur jag identifierade mig. Jag dansar, alltså är jag. Men när jag inte kom in på den dansutbildning jag ville gå bestämde jag mig för att flytta till London istället, och sedan blev det ingen mer dans.
Jag försökte ett par gånger. Tänkte att jag skulle komma iväg till Pineapple dance studios men var egentligen inte sugen, provade lyriskt med de bästa lärarna på mitt älskade Entré när jag kom hem men det kändes inte heller så kul. Periodvis har jag saknat det så klart. När man går på det där danspasset på gymmet och hela kroppen fylls med lycka. Fjärilar i magen av ett enkelt träningspass i en sunkig källarsal. Men samtidigt har dansklasserna på skolorna inte dragit så mycket som de brukade. Jag har inte ens blivit sugen när jag kollat igenom kurshäftet. Jag inser i efterhand att jag kanske var lite mätt.

Men nu kära vänner, nu är jag tillbaka. Fy sjutton var roligt det är! Jag älskar ju att dansa. Älskar att stå på scenen. Jag är så fruktansvärt glad att jag har fått möjligheten att vara med i den här showen. Det har verkligen lyst upp min tillvaro.

Från vårkonserten i trean. Fy vilken lycka!