Under många långa år har jag gått och suktat efter att tillhöra den där lyckligt lottade klicken som av någon gudomlig kraft pekats ut som hattbärare.
Jag minns de oklara episoder under vilket jag som ung vuxen försökte stjäla lite äldre ängsliga hipsters gubbhattar runt om på nattklubbar i min hemstad. Illdådet togs oftast emot med lätthet, men jag kommer även ihåg långa perioder då jag inte kunde återvända till min favoritåterförsäljare av stuprörsbyxor efter en jobbig spritrelaterad händelse som inträffade på ett dansgolv under småtimmarna.
Minst en hatt var inblandad.
Efter denna korta men lyckosamma karriär som lagvidrig hattmissbrukare lovade jag inte bara mig själv men många nära och kära att jag aldrig skulle bära hatt en dag till i mitt liv, samt att jag därmed gav dem tillåtelse att våldföra sig på mig med valfritt tillhygge om denna oskrivna lag någonsin kränks.
MEN de 800 milen som skiljer mig från dessa blodtörstande modekritiker gav mig kraften att släppa taget om min självförvållade förbannelse och salongsbedövad på hippietillverkade tequiladrinkar serverade ur vad som liknade en sådan där vattenbehållare ur The Office, stappla in på en vintagebutik och gorma efter hattavdelningen.
Söndagen spenderades med att känna in mitt nya liv som hattperson. Nervöst hasade jag mellan speglarna i lägenheten och intalade mig själv att om Jonny Depp säkert inte var så kaxig sin första dag som hattperson heller.
All bekräftelse jag behövde fick jag dock några timmar senare då en blond ung kvinna vars klädstil mitt omedvetna modemedvetande endast kunde likställa med Lady Gaga, hängandes utanför den ängsligt trendiga interior/design/boutiquen bredvid vår port sa: 'I like your hat.'
Fumlandes med nycklarna uppfattade jag inte först att denna installation till människa adresserade mig, men inom ramen för normalt socialt beteende hörde och såg jag mig själv nonchalant titta upp under mörkret av mina Wayfarers och med rispig, nästan farlig stämma svara 'Thank you' för att sedan hetsigt rycka upp gallret och high-five:a Jacob inte lika diskret.
Min första dag som hattman var till ända, och jag kände hur livet föll på plats inför mina ögon.
 |
| "Ta inte notis av gycklarna i bakgrunden, det är jag och du nu. Precious." |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar