And there's no mountain too high, no river too wide.

Och så har han åkt. 05.15 klev vi upp för att huttrande hoppa in i en fullpackad bil och svänga ut på St. Eriksgatan och vidare mot Arlanda. Det blev inte den gråtfest jag fruktat. På något sätt kanske vi hade hulkat ut det mesta innan, och det var ganska skönt. Det spelar inte jättestor roll, men att gråta ögonen ur sig på terminal 5 för att sedan åka tillbaka till en tom lägenhet känns sådär.
Det känns ganska bra nu också faktiskt. Igår bokade jag min resa till San Francisco och det gör det hela väldigt mycket enklare. Även om det är himla många dagar kvar tills jag kommer dit. 76 för att vara exakt. Men sen är det lycka, regnbågar och massor av pussar för jag stannar en hel månad. Man måste tänka positivt och jag försöker att inte ha dåligt samvete för de stunder när jag inte alls är ledsen. Jag tänker lite så här: Ju fler dagar som man mår bra och är glad, desto färre dagar blir det kvar som man kan gråta, skrika och sparka i väggar.

Så nu väntar jag bara på att han ska skicka ett sms som säger att han kommit fram safe and sound, vilket lär komma runt 23 ikväll.