Fear and loathing

Jaha, då ligger man här igen i sin uppblåsbara gummisäng och lyssnar på trubadurers silkeslena röster sjungandes om kärleken i all dess härlighet. Samtidigt scrollar jag metervis av tumblr-bloggar likt denna med högerhanden begravd i ljuvliga sour-cream-cheddar chips och skallen tung av gårdagskvällens starksprit.
Det må vara en sorglig bild, men tillåt mig måla en sorgligare, min Mona Lisa of misery:

Stapplandes hem längs folktomma nyvakna San Francisco-gator var det endast duvor och your occasional hemlös som gjorde mig sällskap denna söndagsmorgon. Klockan var 08 och min kropp lät meddela att jag vaknat ca 8 timmar innan dugligt skick förväntas uppnås.
Jag har spenderat natten fullt påklädd i en obäddad hostelsäng jag inte hade avsikt att betala för, utelåst av mina kumpaner på Post Street och bedragen av de tekniska kommunikationsmedlen jag förlitar mitt arma liv åt. Geniknölen som timmarna innan, ur ett moln av mexikansk kaktussprit, insisterat på efterfest lärde sig åtminstone någonting: Att man aldrig lär sig.

Geniknölen tog foton och återupptog sin kväll.