Att säga hejdå

Man ska tydligen inte säga hejdå. Det lärde jag mig av longdistancethings.tumbler.com.
Istället ska man säga: Vi ses snart, lite casual sådär.
Som om jag skulle gå och köpa Loka granatäpple och Gorby's piroger inför fredagsmyset.

Jag tycker mer om att leva i den riktiga världen, därmed känns det också lite mer.

Många nära och kära har frågat hur det känns nu, inför "allt". En fråga som är mycket svår att svara på. Framförallt kanske för att hjärnan konstant vill leka skön och luras mest hela tiden.
Hjärnan tror fortfarande att jag ska på semester, och kommer säkert fortsätta att tro så i någon månad.
Hjärnan övertygar mig om att jag kommer se henne igen imorgon, känna hennes kind, hår, doft osv. om bara några timmer igen. Precis som i den underbara tillvaron vi bedrivit i ca 1 år.

Jag kan inte klandra hjärnan å andra sidan, han vet inte bättre, är en varelse av vanor och upprepning.

Så när jag får frågan om hur allt känns har jag liknat det vid fysisk smärta:
Någon har berättat för dig att inom en snar framtid kommer du få en slägga slungad i magen.
Du vet att detta kommer göra mycket ont för stunden, men du vet även att detta kommer gå över snart.
Snart som i när du ser henne igen, får hålla i, krama på...

Det enda jag har att säga om hejdå är att hur mycket du än försöker så kan du aldrig veta vad stundens avsked egentligen innebär, även om hjärtat försöker säga dig något annat.

En sista bild på ett tag. Ses snart bästa.