När jag flyger till San Francisco den 1 april är det första gången jag reser till det stora landet i väst. Det känns självklart kul och spännande, men när jag tänker på det så visualiserar jag när jag väl landat på 866 Post St. Det jag helst vill förtränga är resan dit. Jag älskar att resa, även med flyg, så själva flygningen är inget stort problem. Men det här med att sitta still i elva timmar utan att ha någon att prata med. Det här med att ta sig igenom kontroll på kontroll, att vara duktig och svara rätt på frågorna.
Tourist, inte terrorist. Det här med att fylla i formulär, gå igenom säkerheten. Sådant gör mig så himla nervös.
Jag fyllde precis i min ESTA-ansökan med skakande händer. Varför? För att jag är så rädd för att göra fel. Så rädd för att någon ska säga till mig: "Nej tyvärr, du får inte komma in i landet. Du får inte träffa den bästa människan du vet som du inte sett på över två månader. Can't do anything about it miss, sorry".
Men det gick fint, den blev godkänd och nu har jag klarat av det andra steget mot att vara i hans armar på vårens första dag.
Även sjukt kul att kolla på min passbild. Vem är den där människan?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar