Då är det väl min tur.
Frågan är om jag ska vara helt sanningsenlig eller på Dylanianskt vis skriva min egen legend, om livet längs landsvägar och tågrälser, alltid på jakt efter nästa kick...
Sanningen är inte alls lika skimrande, och jag är verkligen inte sentimentalt lagd.
Även jag färdas på mitt 22:a varv kring solen och hittills har livet, som för alla, bjudit på både toppar och dalar.
Jag trivs bäst i öppna landskap, solsken, goda vänner lag, eller på resa. Jag skräms av tanken att inte återse slingriga serpentinvägar i Toscana eller betong i solnedgång på Berlins gator under de år jag nu studerar i San Francisco. Jag är snäll och pålitlig, älskar min mamma och försöker vara en god granne.
I denna blogg kommer ni bjudas på mitt vardagsliv i en främmande stad, kanske lär jag mig någonting? Jag kommer berätta om sånt jag älskar och sånt jag hatar, vad jag tänker på och vad ni borde tänka på.
MEN jag tycker inte om tanken av att stå på internets digitala barrikader och lovsjunga mitt livsöde ut i cyberrymden.
MEN om ni fortsätter läsa här så kommer det visa sig vem jag är, och vad jag varit med om.
Jag lovar att berätta allt.
How's that for a cliffhanger...
Så länge tänkte jag bjuda på Bowies briljanta (färska!) homage till det Berlin vi hyser ömsesidig kärlek för:
XOXO
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar