Vi är ju samma...

Och så har vi precis avslutat det första Skypesamtalet av många, många, många. Det här var första gången det kändes på riktigt. Lite som en mindre version av släggan som Marcus skrev om. Att inse att det är så här vi har det nu. Att inte kunna röra honom, inte känna hans lukt. Att se honom sitta där och vara världens finaste men inte kunna pussa och krama på honom. Att inte alltid kunna höra vad han säger för att det hackar eller stängs av. Att inse att det är så här det kommer att vara de närmsta två månaderna.

Jag pendlar mellan att tycka att två månader inte alls är speciellt lång tid (det är det inte!!!!) och tycka att det känns som en evighet. När man har setts i princip varje dag i ett års tid och flera dagar i veckan ett halvår innan det så är hårt. Man är så van. Och jag vill inte vänja mig av, jag vill inte det. Men det kommer gå bra och det är inte riktigt det som är min oro heller.  Jag vet att vi kommer att klara detta, det är bara det att det kommer göra så ont under tiden.

Update: Klumpen försvann för NU HAR JAG FÅTT MIN FLYGBILJETT!!