Nu är det nära...

Flygbiljetter - check!
Växla pengar - check!
Svenskt godis till Marcus - check!
Hotell på Arlanda - check!
Tvätta - check!
Packa - not so much check...

Men snart, snart, snart är det dags. Jag ska bara slakta två burlesqueshower först!

Bara blått och vitt.

I söndags åkte hela familjen på utflykt för första gången på väldigt länge. Ingen lång eskapad, men fin ändå. Även fast det känns som att vintern bestämt håller kvar sitt järngrepp märks det då och då att den sakta börjar kapitulera. Det var kallt men vackert och visst tändes ett litet hopp om att våren kanske kommer även i år.

Första föreställningshelgen.

Det är fullt upp nu alltså. Baby Blues Burlesque, jobb, träning och förberedelser inför resan tar upp all min tid. På fredag kommer hela familjen och tittar på showen vilket (förhoppningsvis) innebär fina bilder att lägga upp här. Denna vecka hade jag bara mig själv att lita till vilket innebär dåligt med föreställningsbilder. Det är svårt att både dansa, sjunga och fotografera när man står på scen som ni kanske förstår.

Däremot så kan jag bjuda på några bilder behind the scenes.

Arbete och frihet

Suck. Pust. Dagarna skenar förbi bakom tegelväggen utanför sovrumsfönstret på Post Street.

Det som verkar skett en vecka sedan är plötsligt en månad bort, jag som bloggat för någon dag sen har tydligen inte skrivit en rad på en vecka.

De senaste dagarna har jag gått 12-timmarsskift vid tangenterna på mitt aluminiumbeklädda arbetsläger för att möjliggöra en helg utan måsten och tvång när resterande medlemmar av klanen Pettersson/Wikström kommer på besök.

Omsorgsfullt dammar jag av kavajer och skjortor i ljusa kulörer jag av någon anledning trodde skulle komma till användning under terminen.
Jag upptäcker att sanningen ser annorlunda ut då jag tittar mig i spegeln och en långhårig, skäggig, brunbränd ung man med minst ett hål per plagg konfunderat blickar tillbaka.

Veckan som följer tänker jag i alla fall kärt välkomna smaken av kött och civilisation tillbaka i mitt liv, för första gången på länge beställa från en meny som inte är klottrad på väggen halvvägs in i ett gatukök, och eventuellt uppleva vad som döljer sig längs de slingrande motorvägarna bortom de gröna kullarna och röda broar dit en longboard inte bär.

Men i natt väntar bara mer fransk-rost, skavande in-earhörlurar, tegelvägg och svordomar.
 

Blog within a blog

Boy within a blog

12 dagar

Ja men god natt då.

Efter en fullspäckad repdag är det ganska skönt att tvätta bort fem lager foundation, eyeliner och läppstift och krypa ner i en renbäddad säng. Nu ska jag lyssna på ljudbok tills jag somnar. Den här sargade kroppen behöver vila.

I alla fall tills klockan ringer 06.30 imorgon.

Peppar inför Baby Blues Burlesque-rep!

 

Det kommer aldrig va över för mig

Småslött drar jag omkring i internets långa korridorer, som en beroende letar jag mig reflexmässigt tillbaka till Facebook var tionde minut för att åter kallduschas av vardagsbetraktelser, jag för muspekaren över Reddit-ikonen men ändrar mig - Tänker inte kastas ned i det kaninhålet riktigt än.

Just när jag börjar känna mig klar, jag har nått änden av internet, så händer det.
Uppdaterar pliktskyldigt twitter en sista gång och helt plötsligt, mellan rader och åter rader av hånfullt dividerande kring Melodifestivalen och hästlasagne så dyker den upp, tweeten som berättar att allas våran Håkan Hellström släppt ny singel.
Det kan tyckas vara trevligt, lite ny musik att tralla med till, sång och dans osv etc!
Men när Håkan släpper ny singel är så mycket viktigare än så.

Jag har åtminstone två äldre vänner som betytt oerhört mycket för mig utan att någonsin tilltalat mig, vidrört mig, eller ens sett mig i ögonen. En av dom är Bob Dylan, den andre är Håkan Hellström.

Han var med när jag som 18-åring Ramlade omkring mellan godtroget ovetandes föräldrars villor och lägenheter med osannolika mängder smuggelvodka och lycka i blodet.

Han sjöng för mig om motorvägar utanför fönster och löften om att allt var möjligt någon annanstans då jag för några höstar sedan alldeles för sent på morgonen navigerade mellan barnvagnar och kontorister iklädda cykellysen och reflexvästar på väg till mitt dödsdömda arbete.

Han tröstade och sa att man inte vet någon om gryningen förrän du mött varje morgon med sömnlösa ögon då ångest, sorg och självhat tog över under några månader för ett år sedan.

Han berättade om hur han stod på perrongen -99 och letat i alla städer då vi stormkära och perfekta för varandra for genom vårt Europa på tågrälser i Juli.

Han uppmuntrade vår galenskap i Augusti då vi högljutt och ignorant skreksjöng om Tro och Tvivel på Göteborgs öde gator klockan tre på natten.

Och när jag igår för första gången tappade upp ett bad här på Post Street lyssnandes på hans nya
"Det kommer aldrig va över för mig" gång på gång på gång på gång kunde jag inte låta bli att småle och tänka på den långa vägen vi färdats tillsammans, och vad vi hittar på härnäst.

Håkan Hellström har lärt mig att det är okej att vara trasig, vikten av att fly, vikten av att fäkta, kämpa, ge upp, älska, hata, och om jag någonsin får chansen att tilltala min käre vän, skaka hans hand och se honom i ögonen så hoppas jag innerligt att jag har sinnesnärvaro att tacka honom.

Den 17:e april släpps det nya ledmotivet till mitt liv, förändra mitt liv igen Håkan, jag är redo.

Någon slags förklaring.

För tre veckor sedan i onsdags råkade min älskade, älskade lillebror ut för en fasansfull olycka. Ett roligt skidläger slutade med ambulanshelikopter till Uppsala och Neurointensiven. Imorgon får han själv kliva ur sängen och komma hem och bo med oss igen. För tre veckor sedan visste vi inte säkert om den dagen någonsin skulle komma.


Innan något sånt här händer så vet man inte hur man kommer reagera. Det vet jag nu.
Förlamande skräck, oro, brännande ångest, gråt men också oväntat mycket samlat fokus. Det är som att kroppen måste hålla ihop på något sätt. Som att hjärnan går in i ett läge av total målinriktning för att överleva.
Därför blir man så ofantligt trött när man kan börja andas ut. Jag vill helst sova 12 timmar per natt, annars somnar jag på jobbet. För någon vecka sen, i mitt första inlägg efter olyckan, så skrev jag att jag någon gång skulle berätta vad som hänt. Nu vet ni.
Nu vet ni också varför jag inte varit allt för aktiv här. Men jag kommer tillbaka, jag lovar.

Älskade, älskade.

Nu sitter jag här, på ett tåg någonstans mellan Knivsta och Märsta. Jag ser min spegelbild i fönstret och inser att jag sitter och flinar som ett fån. Det går bara inte att sluta le. Efter veckor av emotionell berg-och-dalbanan är det så skönt att bara vara genuint lycklig. För det är jag idag, lycklig.

En bra dag.

Varför?

* Det är så jääääääämrans kul att stå på scen. Nu repar vi med smink, kostym, ljud, ljus och faktiskt lite publik. Garanterat en av de bästa saker jag vet.

* Gullungen på kanske 3 år som sjöng "Manboy", "Popular" och "In the club" för mig på apoteket.

* Världens bästa telefonsamtal före lunch och så väldigt fina besked under eftermiddagen.

*  Ett långt Skypesamtal med världens finaste kille.

Idag är jag lycklig ända in i själen, faktiskt och trots allt.

Och ja, jag vet att min bloggcomeback kan ha varit den sämsta någonsin. Hej och hejdå ungefär. Men nu när mitt liv så smått börjar återgå till det normala kanske min hjärna också kan göra det, så att jag kan skriva något vettigt. Vi får hoppas!

EMOde

På sann svensk slasksäsongsmanér så jag senaste veckan gått in i det trivsamma tillståndet vi alla känner som melankoli... eller nja kanske snarare vemod.
Det allra konstigaste är nog dock att jag njuter av det, går liksom runt och småmyser med Joy Division i lurarna, och känner att själen krupit upp framför brasan i en mörk timmerstuga med spöregnet smattrandes mot plåttaket.
Svartklädd hasar jag omkring och tycker att allt är småtråkigt och att det är lite synd om mig mest jämt, fast det egentligen såklart inte alls är så.
Min biologiska klocka säger mig att den största skitperioden på året är nu då snövallarna vanligtvis omvandlas till transparent vattenjello och "årets sista snöfall!" tycks infalla varannan fredagsmorgon.
Den säger att jag då BÖR lyssna på Thåström och se Von Trier-filmer i mörkret, fundera på livet efter detta och sucka mycket.

Så jag lyder och lider.

Med risk för att låta vidrig så är det dock svårt att hålla min själsligt svartmålade Berlin-Emo-mur då jag kliver ut genom dörren på Post Street.
Trots att kalendern pekar måndag och jag mår fysiskt illa av att ställa om mat-och-sov-klockan till "Arbeit" under söndagskvällen så kan jag inte hjälpa att morgon efter morgon få ett zen-moment då jag kliver ut på franskrostsdoftande trafikbullriga San Francisco-gator och känna morgonsolen värma min rygg och få asfalten att dunsta i aromer av värme och moped.

Jag vet att det fortfarande inte är ett dugg synd om mig, det är bara mitt skandinaviska sinne som gör sig påmint.

*snyft*

Pride

Ibland har storlek betydelse, tänkte jag när jag småsvettig och solbränd gled ned mot Castro Street på min illröda longboard på lördagseftermiddagen.
Anledningen till att jag tänkte just denna tanken rullandes mot världens mest gayvänliga kvarter var inte så uppenbar som det kanske verkar, jag syftade inte på flitigt debatterade teorier av sexuell karaktär, utan snarare på regnbågsflaggan som stolt svajade i de varma vårvindarna.

Anledningen till att jag tydligen orkar reflektera tillräckligt mycket över en enskild flagga och senare
måste kanalisera i ett blogginlägg var att flaggen i korsningen Market/Castro är absolut största regnbågsflagga jag någonsin sett.

Jag minns hur jag på familjeresor i Sydeuropa spenderade många minuter reflekterandes över den färggranna flagga som verkade hänga ut från var och varannan balkong i varenda stad vi besökte.
Jag kände paniken växa i min lilla kropp då jag misstänkte att italienarna skaffat ett nytt favoritlag som helt undgått mitt biblioteksbreda kunnande i "the beautiful game."

I lördags visste jag bättre.
Storleken på flaggan liksom signalerade en rakryggad stolthet i ära till de människor som inte låtit någon annan diktera kring vem de bör och icke bör älska.
I över 40 år har kvarteren kring Castro St. figurerat som ett monument tillägnat fri kärlek och acceptens, genom aids-epedemier och upplopp har flaggan rest i Harvey Milk's minne stått stark och stadig. (No pun intended.)

Att lagar, religion och andras synpunkter reglerar vem människan får eller inte får älska förblir förbluffande medeltida enligt min åsikt.
När jag berättar för mina barnbarn om hur det var på morfars tid tror jag de långsamt kommer lägga huvudet på sned med uppspärrade undrande ögon fråga om inte morfar levde när hjulet uppfanns också?

Jo, kommer jag svara, det var lite så det kändes.

Show a little leg, got to shimmy your chest.

Så passar jag även på att skjutsa in lite reklam i bloggen, helt skamlöst.
Nu är det snart premiär för vår show Baby Blues Burlesque och det finns fortfarande lite biljetter kvar till sista helgen. Så om du inte har något för dig på långfredagen eller påskaftons kväll tycker jag att du ska gå in här och boka en biljett. Kommer garanterat bli ett spännande avbrott från ägg och påskkärringar.

Från helgens kostymrep. Detta är vad som väntar...

Det händer aldrig oss.

I natt var första gången jag sov i min egen säng på 13 dagar. De senaste två veckorna har jag läst ut fem böcker, sovit i fyra sängar, undvikit alla nyhetsuppläsningar, ätit ute men lämnat all mat på tallriken och fördrivit tiden med att gå runt i en ny stad utan att egentligen se någonting.

Jag kanske skriver om vad som hänt någon annan gång. Men inte nu, nu får vi nöja oss med att jag är tillbaka här. Hej igen.