Ny adress!

Det här med  en nystart av Thousand days gick ju sådär, men sedan ett tag kan ni läsa om mina äventyr på en annan plattform. Nämligen här!

Vem tror på evig kärlek.

Häromdagen upplyste min pappa sina Facebookvänner om att det var precis trettio år sedan han och mamma hade sin första dejt. 30 år. De har alltså varit tillsammans i mer än hälften av sina liv, mellan 59  och 57 procent för att vara exakt. Helt galet länge.

De träffades i mars 1984, förlovade sig i början på sommaren och gifte sig i augusti året därpå. Hade jag varit kompis till mina föräldrar på den tiden hade jag tyckt att de var galna. Helgalna. Men uppenbarligen var de inte galna, bara väldigt kära. En sak som i för sig skulle kunna jämställas.

Jag har mina föräldrar som förebilder i så mycket, och framför allt i mitt förhållande. Sedan jag själv blev vuxen har jag insett att det krävs mer än bara kärlek för att klara av att leva med varandra så länge. Stark kärlek tar dig en bra bit på väg, men jag har svårt att tro att det alltid varit så enkelt. Det har alldeles säkert, som i alla förhållanden, varit riktigt jobbigt ibland. Men genom olyckor och sjukdomar har de stått vid varandras sida och två hus, tre barn och några kaniner senare står de fortfarande här.

De har tillsammans lyckats uppfostra mig och mina bröder till vettiga människor, något som säkerligen inte varit helt lätt. Dessutom har de aldrig slutat visa varandra hur mycket de tycker om varandra. Att ha vuxit upp i ett hem så fullt av kärlek, pussar och kramar, har nog påverkat mig mer än vad det går att förklara. Om det är något som får mig att tro på evig kärlek så är det dem.

Tio dagar.

Om tio dagar ses vi igen. Efter 54 dagar på olika kontinenter landar jag på SFO och vi får se varandra i ögonen på riktigt igen. Får röra vid varandra. Slipper prata över ett knaggligt ip-telefoniprogram. Det känns nästan lite overkligt.
Förutom att det ska bli helt fantastiskt att träffas igen ser jag löjligt mycket fram emot att vara tillbaka i själva staden. Klimatet, backarna, havet, kvarteren, människorna, stämningen. Käraste San Francisco, nu kommer jag igen.

Om ni glömt bort hur det såg ut sist jag var där (det har gått nästan ett år, galet!) så kommer en liten påminnelse här:

Hej vänner!

Den här bloggen startade som ett gemensamt projekt av Marcus och mig när han för ett år sedan flyttade 400 mil och ett världshav bort. Då visste vi inte hur det skulle gå, men jag tror att vi båda hade en stark magkänsla om att allt skulle lösa sig. Hittills har den magkänslan inte svikit oss. Dock har den här bloggen har fallit lite i glömska bland plugg, nya vänner, gamla vänner, familj, resor och helgaktiviteter. Så som det lätt blir.
Efter månader av frånvaro har det börjat klia i fingrarna igen. Jag har ändå bloggat sedan jag gick i åttonde klass och utan en blogg känns det lite som att något fattas. Inte till en början, men ju längre tiden går ju starkare blir känslan. Så jag har bestämt mig för att komma tillbaka hit.
Jag hoppas att detta kan bli en avlastningsplats för mitt skrivande, med lite mindre vardagsuppdateringar än förut men desto mer längre texter och reflektioner. Texter om allt möjligt, allt som är lite för stort för att få plats på 140 tecken kommer förhoppningsvis att hamna här.
Självklart kommer ni även hitta uppdateringar om vad som händer i mitt liv blandat med bilder, tips och töntiga kärleksinlägg. Det går inte att komma ifrån.

Jag hoppas att jag kan få min kära pojkvän att gästskriva ibland, för jag tror att både jag och ni skulle sakna hans texter annars.

Vad jag vill säga med detta är väl egentligen: hej, nu är jag här igen, hoppas att ni också kommer tillbaka.