...

Varför kan inte livet bara vara en himla indiefilm ibland?

Jag saknar dig.

Gnäller.

Ledsen för dåliga uppdateringar här på sistone. Som ni kanske kan avläsa av föregående inlägg så har livet fått sig en rejäl omskakning under den senaste veckan. Mer än så vill jag inte utveckla det hela och tiden får utvisa om jag någonsin gör det. Läget ser dock under omständigheterna något ljusare ut idag än vad det gjort på länge.

Annars då?
Jo men absolut, livet har pinnat på som vanligt och vardagen börjar så smått sätta sig i fogarna.
En lärare jag hatar talade för några dagar sen om "The Forth Week Blues" och även om jag Å DET GRÖVSTA tvivlar på nämnd lärares sociala känselspröt, så ligger det kanske något i det han säger.
Förutom att jag upplever turbulens på hemmaplan så bubblar en gradvis intensivare frustration över skolan inom mig.
Vi har gång på gång varnats över hur "nivån" på klasserna inte riktigt är som förväntad första terminen, BUT. OH. MY. GOD. Det sägs att det blir vad man gör det till, men när klasskamrat som inte bör nämnas vid namn här frågar magistern om hårddisken hon med sladd precis KOPPLAT IN I DATORN någonsin måste byta batteri så tappar jag både hår och hopp om mänskligheten.
Jag är rädd för att konstatera att vår medfödda svenska illusion om överlägsenhet knappast rubbas av den stundtals förbluffande nivå av tankeverksamhet hos våra kära medstudenter.

Och ja, jag kanske låter som en synnerligen stor skitstövel just nu men jag tror inte att mina fellow Swedes orkar höra mer gnäll från Petterssons ringhörna, så ni får helt enkelt stå ut.
Och då har jag inte ens nämnt superstjärnan som på förmiddagslektionen påstod att det nog var ett större antal människor som sett "The Human Centipede" i jämförelse med "Good Will Hunting"...........

Skjut mig. Tack och god natt.

 

att greppa.

Hur förväntas man hantera det ofattbara? Hur förväntas jag greppa den gränslösa sorg som på en sekund uppstår i mitt bröst som en kniv som vrids om med våldsam kraft? Var går gränsen mellan personligt och privat, gränsen mellan att uppröra människor jag älskar på grund av dessa ord?

En tragedi är ett faktum som inte tåls att resonera kring för att smärtan, känslorna och verkligheten kvarstår hur jag än vänder och vrider på det.
Sömnlösheten blir tidigt ett faktum, hur den psykiska ohälsan byter kostym och intar den fysiska ohälsans skepnad är nästa. Jag har 800 mil hem och avståndet har under min månad här aldrig känts längre.
Att ansträngt och darrande trycka ned tangenterna på min dator gör ont, som en pianist som bitit för långt ner på nagelbanden, som skurit blödande sår på fingertopparna men måste fortsätta spela för överlevnad.
För det är lite så det känns just nu...

Jag är född in i en generation som reflexmässigt delar med sitt liv på ett sätt som får äldre att rynka på näsan, vi skriver var och en vår egen historia statusuppdatering för statusuppdatering, foto för foto.
Kommer historieböckerna se annorlunda ut när våra sekunder, minuter, timmar och dagar skall sammanfattas för våra barns barn att ta del av? Kommer bilderna av våra lyckliga ansikten från årets solsemester någonsin förtvina likt ett gammalt fotografi i kofferten under flyttkartongerna på vinden?

Rättfärdigar min instinkt att bearbeta genom att dela min gärning? Om inte så är jag ledsen, men det är det enda sätt jag vet hur...

Jag tar mig för pannan, lägger glasögonen åt sidan och funderar en sekund på om jag någonsin kommer att ångra dessa ord, jag menar ju inget illa.

Jag försöker endast hantera det ofattbara. Greppa.

Hatters be hattin'

Jaha, vänner, nu har det skett, det vi alla fruktade.

Under många långa år har jag gått och suktat efter att tillhöra den där lyckligt lottade klicken som av någon gudomlig kraft pekats ut som hattbärare.
Jag minns de oklara episoder under vilket jag som ung vuxen försökte stjäla lite äldre ängsliga hipsters gubbhattar runt om på nattklubbar i min hemstad. Illdådet togs oftast emot med lätthet, men jag kommer även ihåg långa perioder då jag inte kunde återvända till min favoritåterförsäljare av stuprörsbyxor efter en jobbig spritrelaterad händelse som inträffade på ett dansgolv under småtimmarna.
Minst en hatt var inblandad.

Efter denna korta men lyckosamma karriär som lagvidrig hattmissbrukare lovade jag inte bara mig själv men många nära och kära att jag aldrig skulle bära hatt en dag till i mitt liv, samt att jag därmed gav dem tillåtelse att våldföra sig på mig med valfritt tillhygge om denna oskrivna lag någonsin kränks.

MEN de 800 milen som skiljer mig från dessa blodtörstande modekritiker gav mig kraften att släppa taget om min självförvållade förbannelse och salongsbedövad på hippietillverkade tequiladrinkar serverade ur vad som liknade en sådan där vattenbehållare ur The Office, stappla in på en vintagebutik och gorma efter hattavdelningen.

Söndagen spenderades med att känna in mitt nya liv som hattperson. Nervöst hasade jag mellan speglarna i lägenheten och intalade mig själv att om Jonny Depp säkert inte var så kaxig sin första dag som hattperson heller.
All bekräftelse jag behövde fick jag dock några timmar senare då en blond ung kvinna vars klädstil mitt omedvetna modemedvetande endast kunde likställa med Lady Gaga, hängandes utanför den ängsligt trendiga interior/design/boutiquen bredvid vår port sa: 'I like your hat.'
Fumlandes med nycklarna uppfattade jag inte först att denna installation till människa adresserade mig, men inom ramen för normalt socialt beteende hörde och såg jag mig själv nonchalant titta upp under mörkret av mina Wayfarers och med rispig, nästan farlig stämma svara 'Thank you' för att sedan hetsigt rycka upp gallret och high-five:a Jacob inte lika diskret.

Min första dag som hattman var till ända, och jag kände hur livet föll på plats inför mina ögon.

"Ta inte notis av gycklarna i bakgrunden, det är jag och du nu. Precious."

Om att alltid leta bortom nästa kurva.

Jag önskar att jag var bättre på att leva nu. Att jag inte behövde tänka fullt så mycket på nästa roliga händelse, nästa resa, hur det ska bli om tre månader eller när vi pluggat klart. Det är jättehärligt att ha visioner och drömmar, att längta och se fram emot, men man vill inte missa sånt som händer här. Nu. Småsaker, som hur härligt det är att äta middag med familjen, hur mycket de får mig att skratta. Vilken fördel det är att ha nästan alla vännerna i samma stad. Känslan av att stå på scen.
Istället blir det bara en passage, en enda lång transportsträcka på väg mot nästa äventyr. Jag trivs ganska bra, är helt okej glad och gillar väl det jag gör, men vill inte vara här egentligen. Nu får det räcka, för första gången någonsin har jag tröttnat på den här staden. Jag vill upptäcka spännande saker, se nya platser, gå på andra gator. Känna mig inspirerad, engagerad, passionerad. Just nu känns det som att jag bara går runt och trampar i mellanmjölksvintern som aldrig försvinner.
Men det är bara några månader kvar nu, och snart blir det vår.

Det där med att studera.

Nu håller jag på med något himla spännande. Kikar på universitet, mailar studievägledare och kanske skriver lite, lite på något arbetsprov. I höst vill jag plugga och så är det bara.
Jag håller precis alla tummar jag har (vilket ju inte är så många...) för att jag kommer in där jag allra helst vill gå. Tyvärr finns det absolut ingenting jag kan göra åt saken eftersom "mitt" program bara går på betyg eller högskoleprov. Jag har de betyg jag har liksom, och högskoleprovet skrivs 6 april när jag är borta. Maktlöshet, det är känslan. 
Men jag ska banne mig göra allt jag kan för att komma in där jag vill. Jag har ju redan visualiserat mig i en egen lägenhet, i föreläsningssalarna, på nationerna, som en del i studentlivet. Det går per automatik, men jag har hört att det är grejen om man ska nå dit man vill.

Om ni också håller tummarna för mig så blir det ju några fler fingrar.

Lyckligt ovetandes om framtidens vedermödor.

Festlig fredag.

Idag fick jag äntligen träffa världens bästa Kajsa. Hon har precis kommit hem efter tre månader i Asien och var brun som en pepparkaka. Som jag har saknat henne!
Vi ställde till med en brunch värdig namnet och försökte reda ut de senaste månaderna. Men det var svårt, och nej, vi kom inte ens halvvägs. Vilken tur att vi har massor av tid att umgås de närmaste veckorna.

Ses imorgon.

Äsch. Jag har försökt att skriva något här den senaste halvtimmen utan vidare resultat och nu ger jag upp.

Johnny's in the basement, Mixing up the medicine

Titta så hon gör!
Fick detta droppat i postlådan för några dagar sen, det verkar dock som att det är snäppet mer tidseffektivt att binda brevet kring magen på en stackars flyttfågel flyendes den obskyra temperatur ni tydligen upplever hemma i Skandinavien.
Shout out till er! Beklagar verkligen er situation, ni måste bara påminna er själva om att det finns en stor varm stjärna bakom alla snötyngda moln. Jag har sett den med mina egna ögon, typ när jag satt och solade på taket i förmiddags. Bara något ynka kvartal kvar nu!

Jaja, det var i alla fall himla gulligt av henne där hemma i Winter Wonderland.
Själv försöker jag tackla nystarten som skolpojke efter bästa förmåga. Allt som oftast vaknar jag upp bredvid en våt och dyblöt kudde jag i panikartad feberdröm kastat ifrån mig kring klockan 19:30 på kvällarna och undrar vad i helvete som precis hände.
Resonerar med mig själv och konstaterar att det måste vara alla dessa nya intryck och erfarenheter som sätter sin prägel på den unge mannen, det eller det faktum att jag har slagit rekord i jullov.

På akademin rullar det på. I grupp om minst fem rullar vi mystiska nordbor omkring och pratar vårt sjungande tyskklingande språk samtidigt som vi skrämmer slag på alla stackars amerikaner/asiater som aldrig sökt ögonkontakt med någon över 1,70 cm.
På lektionerna bildas en svensk halva av klassrummet och en med ja... övrigt.
Jag tycker mig antyda en strimma av förvirring i många lärares ögon, ibland yttrar det sig i ren frustration mot de ljushåriga jättarna som tyst och blickstilla sitter längst fram i klassrummet och borrar sina djupblå ögon i dina, vägrar svara på infantila retoriska frågor, och ändå genomför varenda uppgift de tilldelas med briljans.

I eftermiddag avslutade jag tex. den andra av veckans två videouppgifter. Temat för de båda hemläxorna var detsamma som när jag för 15 år sedan satte mig i skolbänken på Sveaskolan.
Vi 21-åringar med skägg, körkort och ex-flickvänner ombads alltså dokumentera följande:
1. "Tre saker jag gillar!!"
2."Vem är Du?!"

Jag tackade, tog emot och spelade in en tvåminutare med satanistisk symbolik och Radiohead...

Aja, don't follow leaders and watch the parking meters.

Ha det gott.

Himla fint.

Nästan som magi.

På grund av min envisa hosta och med den medföljande trötthet spenderade jag eftermiddagen i soffan. Efter att ha bläddrat igenom Viaplays filmutbud (och insett att jag saknar Netflix) bestämde jag mig för något lättsmält. Made of Honor. En riktig kvalitetsrulle. Eller?
Hur som helst, filmen utspelade sig delvis i Skottland (amerikansk kvinna åker till Skottland och träffar charmig skotte som pratar skotska och har väldigt skotska familjetraditioner...) och det fick mig att längta tillbaka till Edinburgh.
Om du inte har varit där än, åk! Det är definitivt ett hett tips. När jag bodde i London tog jag och en vän en nattbuss upp och spenderade tre-fyra nätter på ett vandrarhem i en gammal kyrka. Tyvärr var jag och Eva ganska dåligt förberedda när vi åkte, så vi kanske inte fick ut det mesta av resan. Men det var himla härligt ändå såklart. Nästa gång jag kommer dit ska jag ha lite bättre koll.

Det är något väldigt magiskt med Skottland. Musiken, språket, naturen, allt känns lite som en saga.

Hej här bär jag alla kläder jag hade med mig men fryser ihjäl ändå mvh i London var det 25+ (Och nej, jag är inte flintskallig, bara blond)

Halvtidsdipp.

Jag saknar din tunga arm runt min midja, din andedräkt i nacken när jag ska somna. Jag saknar hur du håller fast mig och kittlas tills jag knappt kan andas. Att veta att jag kommer att träffa dig varje dag, även om det bara är för att sova. Jag saknar att ligga i mörkret och fundera med dig. Att ha någon nära som förstår varenda skiftning, minsta antydan i min röst. Hur du hämtar upp mig när jag rullat iväg i sömnen. Att krypa tätt intill om jag drömt en mardröm. Jag saknar att borra in näsan i den lilla gropen vid ditt nyckelben och fyllas av din doft. Att bara få somna och vakna med dig.

Nu är det kväll här och jag saknar dig extra mycket då.

Om jag inte hade hatat ordet bildbomb.

  

Kanske den roligaste bilden på mig någonsin.

Loser baby

I torsdags ägnade jag förmiddagen åt att nervöst uppdatera hashtags i sociala medier på jakt efter besked om mitt och mina kollegors tävlingsbidrag i PrimeLab Creative Awards, en reklamtävling anordnad av PR-byrån Prime tillsammans med Berghs, vunnit eller åtminstone blivit nominerat. De kanske ville veta vems namn som skulle stå på checken och sånt?

Domaren är mutad, bojkott, avgå alla osv. för det blev varken pris eller nominering för vår del.
Oavsett så är jag rätt stolt över vad vårt bidrag, några kanske också är nyfikna på vad det är jag egentligen gör på dagarna?
Reklam behöver nämligen inte alltid handla om att kränga sockerdricka åt mångmiljardföretag som dränerar vattendrag i utvecklingsländer, föredrar anställda med mjölktänder, och introducerade dig för super-size storleken.
Tycker att Prime är en häftig byrå som jobbar med mycket integritet, även om de tydligen är helt omdömeslösa, förhoppningsvis har de huvudet på plats nästa år.

Och ja, den nasala speakerrösten är undertecknande i egen hög person.

Schoolin'

Har alltså avslutat min första vecka som collegestudent här på Academy of Art och är fylld till bredden av intryck jag tänkt ventilera här och nu.
Att gå i skola verkar ha en annorlunda innebörd på den här sidan pölen. Under veckan har vi blivit överösta med dataprogram och teknisk utrustning till ett värde närmare 15 000 svenska kronor, vilket jag inte klagar över, jag bara konstaterar att tiden då jag tvingades panta burkar för att ha råd med svartvita utskrifter av labb-rapporter är över.

Academy of Art University är tydligen den största fastighetsägaren i San Francisco.
Den skeptiska känslan i magen jag kände då vi första veckan promenerade förbi inte en, men två bilhallar innehållandes gamla Rolls Royce och Bugatti-bilar, ägda av AAU, är nu borta.
Inte ens lyfter jag på ögonbrynet då rykten om hur President Stevens låtit bygga ett kapell i anslutning till hennes hem beläget i finanskvarteren dit ingen förutom Mrs. Stevens herself är välkommen.
Det rör mig inte längre i ryggen att AAU i samband med skollagets basketmatcher i halvtid lottar ut en termins tuition, en summa motsvarande ca 9000 dollar, till den lyckliga sate som lyckas träffa korgen från halvplan. Typ såhär. Tidigare hade jag nog tänkt att det säkerligen finns andra sätt att avgöra vem som anses vara värdig ett sådant stipendium. But hey, this is AMERICUUAAH.

Det verkar som att min första termin på konstskola kommer spenderas framför designprogram som Photoshop och Illustratör, samt med filmproduktion. Ni kanske undrar på vilket sätt jag som blivande copywriter i reklamsammanhang har nytta av dessa kunskaper, och jag lovar att återkomma när jag har ett svar. Men om ni har några gratulationskort som behöver ritas grafiskt, eller kanske någon som klipper ihop semesterfilmen från Koh-Phanang julen 2011 så är jag snart er go to guy.

Vi hörs snart igen kids, stay safe out there.

But Why?

När man inte kan hålla sig.

När jag kom hem från Sparbanksbörsen mådde jag som man brukar göra efter en intensiv repdag, trött, hungrig, lite less men glad. Helst ville jag lägga mig i soffan med en stor påse godis och titta på film resten av kvällen. Men jag var tvungen att resta lite koreografier och det som började som stilla dans spårade snabbt ur. Inspirerad av denna video fick jag för mig att köra lite styrka.



Så jag körde. 

Hon är tillbaka!

Imorgon är det Baby Blues Burlesque-rep igen, och jag har taggat hela veckan. Det är så kul att få stå på scenen igen, att få chansen blir ett tight gäng, att jobba tillsammans för få ihop något som förhoppningsvis blir fantastiskt bra. Och att dansa, dansa, dansa.
Jag slutade dansa efter gymnasiet. Då hade jag spenderat fler timmar än vad jag kan räkna på golvet, framför speglarna, vid stången. Stannade kvar sent efter skolan för att stretcha, kom dit tidigare för att värma upp. Jag var inte bäst, inte ens nära, och närde inga proffsdrömmar, men det var det jag levde för under de där tre åren. Det var hur jag identifierade mig. Jag dansar, alltså är jag. Men när jag inte kom in på den dansutbildning jag ville gå bestämde jag mig för att flytta till London istället, och sedan blev det ingen mer dans.
Jag försökte ett par gånger. Tänkte att jag skulle komma iväg till Pineapple dance studios men var egentligen inte sugen, provade lyriskt med de bästa lärarna på mitt älskade Entré när jag kom hem men det kändes inte heller så kul. Periodvis har jag saknat det så klart. När man går på det där danspasset på gymmet och hela kroppen fylls med lycka. Fjärilar i magen av ett enkelt träningspass i en sunkig källarsal. Men samtidigt har dansklasserna på skolorna inte dragit så mycket som de brukade. Jag har inte ens blivit sugen när jag kollat igenom kurshäftet. Jag inser i efterhand att jag kanske var lite mätt.

Men nu kära vänner, nu är jag tillbaka. Fy sjutton var roligt det är! Jag älskar ju att dansa. Älskar att stå på scenen. Jag är så fruktansvärt glad att jag har fått möjligheten att vara med i den här showen. Det har verkligen lyst upp min tillvaro.

Från vårkonserten i trean. Fy vilken lycka!

En smart tjej.

Jag skulle vilja ge er ett tips så här på kvällskvisten. Om ni bara ska läsa en blogg (förutom vår så klart!) så ska ni läsa Nina Åkestams. Hon är en sån tjej som får mig att önska att hon var min storasyster, en storasyster som kunde göra mig mer medveten, belysa problem och öka mitt engagemang. Även om du är fullt nöjd med den storasyster du redan har tycker jag att du ska klicka på länken. Hon skriver vettigt om allt möjligt men med mycket fokus på genus och feminism. Väldigt viktiga saker, med andra ord. Hon har gjort mina ögon lite mer öppna, testa du också!

Hey Joe

Jo, jag har börjat skolan nu och sånt viktigt men innan jag berättar mer om det vill jag skriva om min fascination inför denna man, och män som honom:

Jag har spenderat över tre veckor här på Post Street och har många gånger besökt kvarterets matbutik Trader Joe's som i sann San Francisco-anda säljer noga utvalda ekologiskt närproducerade organiska produkter och råvaror till priser som till och med en CSN-slav kan leva med. 

Butiken är av samma storlek som ett ICA eller Coop, men personalen bär hawaiiskjortor, kallar samtliga kunder för 'dude', brukar opraktiska kassor i trä utan rullband, och ler mot mig som om jag vore Moder Theresa när jag tar med min egen canvas-påse.

Måste erkänna att jag älskar det.

Den skoningslösa graden av lutning uppför Hyde Street jag tvingas bestiga dagligen för att ta mig till denna perfekta storm av medveten konsumtion som Trader's innebär lämnar dåligt med utrymme för skarpsinniga observationer, hemvägen däremot, i underbar nedförsbacke är annorlunda.

Mannen på bilden, som jag således valt att kalla Joe, spenderar sina dagar precis där jag denna morgon fångade honom på bild, hörnet av Sutter och Hyde sittandes på ett fönsterbläck i sten.

Där sitter han i ur och skur (höll jag på att skriva tills jag insåg att dagarna i Kalifornien allt som oftast bjuder på... eh... ur?), sittandes med sitt korsord och kryckan inom armlängds avstånd.

Män som Joe fascinerar mig, kvinnor också för den delen, även om det hittills verkar vara mer acceptabelt för äldre Herrar att spendera dagarna sittandes i vita utemöbler vid ett italienskt kafé, på barer där det står skrivet på dörren att ölen kostar 30 :- och bartendern blandar ut sin Falcon med mer vatten för varje dag som går, eller ett gathörn i San Francisco. 

Där låter de timmarna passera som om de lojalt kommer finnas där och vänta på dem morgon efter morgon.

Joe har gett upp, han har dragit i livets handbroms och vägrar fortsätta framåt. 

Jag fantiserar gärna om den första morgonen han satte sig på hörnet, vad var det han fastnade för? 

Det är ingen vacker plats. Förmiddagssol visserligen, men i en stad som San Francisco finns det ca 150 platser jag skulle välja framför denna hårdtrafikerade korsning, där den enda utsikten som erbjuds är apotekskedjor och Ace's bar.

Samtidigt finns det något romantiskt med att spendera de sista ljuva åren petandes med korsord i gathörn, säkerligen har Joe fler rutiner han följer lika benhårt. 

Kanske är han stammis på en lokal diner där han äter sin frukost varje dag, and everybody knows his name. Kanske promenerar han ner till vattnet och simmar någon timme efter han löst sitt korsord. Kanske ringer han sin dotter varje dag innan han sätter sig i fönstret för att bli överanalyserad av en svensk reklamstudent med för mycket fritid.

Kanske har Joe efter över 70 år i livet insett precis hur han vill spendera sina dagar, eller sitter han kanske fortfarande där och undrar vad han ska göra med resten av livet som alla oss andra...

Möt min nya älskling.

Sorry Marcus.

Om Skype och sånt man bara ser på film.

Älskade, ärade Skype. Du som skänker oss sinnesro, rätar ut missförstånd, tillåter skratt och gråt, live, ibland i tveksam men oftast fullt duglig kvalité. Jag vill tacka dig för allt du gör för mitt förhållande och att du låter oss vara nära varandra även då ett världshav skiljer oss åt.

Inte allt för seriöst, men hörrni vad mycket det gör att faktiskt kunna se varandra. Jag tror att detta hade varit ungefär hundra miljoner gånger jobbigare om inte Skype fanns. Skype och vår bästa cheesy-app Pair. Jag mår bra, riktigt bra, och det är förstås helt fantastiskt. Jag trodde de första veckorna enbart skulle bestå i att härda ut. Gråta och härda.
Men att prata någon timme på Skype gör faktiskt det mesta mycket bättre.
Jag tänker på hur det måste ha varit innan dessa teknikens under uppfanns. Att skriva brev och sitta och vänta, vänta, vänta på att svaret från ens älskade skulle landa i brevlådan. Veckor och åter veckor utan att höra hans röst. Där kan man snacka om att bli galen. Min farmors föräldrar befann sig på olika ställen och skrev brev till varandra i sju år, SJU ÅR?! Helt sjukt med dagens mått mätt. Kanske även med deras tiders. Men fantastiskt fint att det gick. För de återförenades, fick tre barn och levde lyckliga i alla sina dagar.

Det kan man kalla kärlekshistoria.

Den där känslan när Skype fryser vid exakt rätt tillfälle pt 2.

Payback time.

Bad crazyness

De senaste dagarna har gått i ölens täcken.
På torsdagskvällen dansade vi till 15-something-åriga svenska indiepojkar med lugg som spelade nere i Hayes Valley.
Crashade även en IT-mässa på fyllan där Big Bang Theory-grabbar växlade mellan en omgång Pac-Man på arkad, 'Enter Sandman' på Rockband-konsol, och utbyta beta-verisioner av appar som aldrig kommer nå ens topp 100 på iTunes. Samtliga med varsin fotomodell kring bleka, taniga IT-miljonärsarmar.
Där dracks det bourbon och gin-tonic (minus tonic) i plastglas tills vi kände att det var dags att dra vidare. Vaknade upp med en video-walkie-talkie app jag aldrig kommer använda samt en bunt business-cards från män som felaktigt misstar mig för en ung excentrisk mjukvarutillverkare från Schweiz. Mitt fel btw.

Tror det är på tiden att skolan drar igång snart...

Excentriker.

Talangfulla grabbar, får dock utslag av bandnamn innehållandes ordet "Urban".

Diskuterar banker och analsex framför kamera. Bild: @bangjacob

Min fredag i opersonliga matbilder.

Åkte upp till stan och träffade Lisa, som avvarade lite tid för mig mitt i sjuksköterskepluggande och togafester. Vi lagade räkpasta och pratade om universitetet, distansförhållanden och sånt där.

Sen sprang jag vidare mot Friskis och pappa. Det gick himla bra och jag kände mig jättestark, tur det för sist gick det så dåligt att jag ville gråta.

Efter lite strosande på stan mötte jag upp Annette för att äta middag på Hellas. Det var mycket trevligare att träffa henne än vad maten var god, om ni förstår. När vi ätit upp och kände oss lite pressade av alla andra som ville ha bord gick vi till Filmstaden och såg Django Unchained.
Älskade den!

Och frukta icke den dåliga bildkvalitén, sitter i skrivande stund och tittar på en ny kamera (pirr i magen!). Lever i tron om att den kommer att förändra allt och på köpet göra mig till en bättre fotograf.

Lunket före stormen

Inleder idag den absolut sista helgen i 'frihet' innan skolan börjar, men om sanningen ska fram vill du ligga med mig då? Nej men om sanningen ska fram så ska det bli ganska skönt att ha en vardag igen.

Igår handlade vi möbler på IKEA i Oakland (no worries, we're okey). 

Är det inte lite spännande att trots du hatar IKEA, som min roomie Oscar, så slutar det med att du åker dit? Du sitter där med käften full av köttbullar och väntar på att beställa home-delivery åt de ca 60(!) varor du plockat på dig under förmiddagen. Allt detta TROTS att du, som Oscar, spenderat tre dagar på Goodwill's och second-hand butiker i jakt på möbler med litelitelite mer personlighet än byrån Billy.

IKEA firar också Super-Bowl, de jävlarna.

NÅVÄL, några tusen dollar och hjärnceller senare var vi på väg hem. Men innan dess skulle jag införskaffa en VINTAGE skolbänk med tillhörande stol av könlös(?) person vid namn Ailin. Hann trakassera iaf tre yuippies som gav mig mycket sneda blickar innan jag tog rätt. 

Ailin är tydligen ett kvinnonamn, man lever och lär.

Juridiskt så får du inte flytta in i din nya lägenhet förrän kontraktet träder i kraft, vilket för oss innebär den 1:a februari kl 00.00. Vi väljer att tolka det som följande: 

OM vi inte somnar innan 00.00 inatt så har vi lagen på vår sida. God bless America.

And God bless hipsters with American pancakes.