Skånelivet.

När man går på tentasittning och dansar till dålig house så att man blir helt svettig fast det börjar bli höst och bara är sju grader varmt ute
När man en solig lördag går på matmarknad och sen köper sushi och sätter sig nere vid havet och pratar om viktiga saker med nyfunna vänner
När man börjar en delkurs som verkar så intressant att man undrar om man får plugga sånt på riktigt och det faktiskt räknas
När man smygplanerar Köpenhamnsvisiter och Berlinresor och hoppas hoppas hoppas på att pengarna räcker
När man går på Lunds kullerstensgator och känner sig som en del av någon sorts studentgemenskap
När man börjar titta på praktik och utbytestermin och saker som kan bli av och gör en alldeles pirrig i magen

...då är det inte så himla dumt att leva.

Tro och tvivel.

Imorgon har jag mitt livs första tenta, har för sjutton inte ens gjort högskoleprovet. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan men mest känner jag mig som jag ser ut på bilden, ungefär.

Hur mina dagar ser ut just nu:

/tentapluggar'n

Om skolan.

Jag kom på att jag kanske varit lite dålig på att berätta vad jag faktiskt sysslar med här nere. De flesta av er har säkerligen fått reda på det på andra sätt men det kanske, kanske, finns någon som undrar. Då ska jag inte hålla er på halster längre.
Den tolfte juli stannade jag till på en gata intill Vasaparken och kisade mot den lilla smartphoneskärmen: "Sidan överbelastad, försök igen". Jag försökte igen och där var det, det resultat jag fruktat men förväntat mig. Psykologprogrammet - reserv 300. Jag ringde mamma med gråten i halsen, beställde chevrésallad på Vurma utan att äta en bit, satte mig i en park på Kungsholmen och försökte hålla tillbaka tårarna. Det blir inget.
Att jag kommit in på mitt andra val, som fram till för några månader sedan varit självklart och helt rätt, kunde inte ha betytt mindre just då. Jag började kolla på utbildningar utomlands, andra vägar, jag måste ju bli psykolog, vad ska jag göra?
Jag minns inte vad det var som fick mig att ändra mig. Jag vet inte vad som gjorde att mitt andra val helt plötsligt inte kändes helt fel ändå. Vad som gjorde att jag gav upp hoppet om att på något mirakulöst sätt komma in i Linköping. Kanske var det insikten att den andra utbildningen egentligen passar mig bättre, den är kreativ och spännande, ny men redan välrenommerad. Att det skulle bli tre riktigt roliga år. Jag vet inte, men jag vet att jag helt plötsligt tyckte att det kändes så himla rätt.

I slutet av augusti flyttade jag, två kartonger böcker och massor av kläder ner till Skåne för att starta en ny etapp av livet. En etapp av tentaångest, seminarieförberedelser och kurslitteratur för tusentals kronor. Men också en tid av att lära känna massor av nya människor, många som är så väldigt lika en själv. Gå på spännande gästföreläsningar, sittningar, tentafester, workshops och hänga på nationer. Och Lunds universitet, där jag alltid velat gå. Fast i Helsingborg, som ligger vid havet och är så väldigt vackert.
Jag läser ett kandidatprogram som heter Strategisk kommunikation där vi lär oss om PR, marknadskommunikation och kommunikation i organisationer. Mycket prata, skriva och sånt som ni kanske förstår. Jag tror starkt på att detta kommer att passa mig utmärkt.

ps. Jag slutade på plats 80 på psykolog, vilket innebar att hela klassen plus mer än lika många till skulle hoppa av. Skönt att jag bytte fokus...

Det enda som egentligen betyder något.

Imorgon har vi seminarium och tre timmar senare går jag mot tågstationen för att påbörja den långa resan mot Örebro. Hemåt.
Av olika anledningar känns det himla fint att få sätta mina fötter på närkingsk mark igen. Att äta middag med familjen, hänga i soffan, springa i skogen, krama om alla jag tycker så vansinnigt mycket om. Jag förknippar den här tiden på året med att komma hem. När löven börjat bli gula och morgnarna kalla. När man hoppas på krispig luft och hög himmel men oftast får nöja sig med ösregn och vindar som blåser håret för ansiktet. Då kommer jag tillbaka, om än bara för några dagar. Det har bara blivit så, av en slump. Från London, från Stockholm, från Helsingborg. Det blir lite tidigare i år, så om vi har tur kanske till och med sommaren hittar tillbaka. Det vore fint att gå i klänning på konfirmationen på söndag.
Men egentligen spelar det ingen roll, för det enda som räknas, egentligen, är att jag får spendera några dagar i sällskap med de jag tycker allra bäst om. I jämförelse med det är inget annat viktigt.

När man tittar bakåt.

Så här skrev jag i slutet av november 2012, som pepp när vintern just börjat och allt kändes lite ledsamt. Det är kul att hitta det nu i efterhand, eftersom jag vet hur det blev och mycket av de planer jag hade faktiskt gick i lås. När jag skrev det var det mest bara lösa funderingar, men det mesta uppfylldes nästan i detalj. Utom möjligtvis det där med högskoleprovet (som jag skippade totalt eftersom jag var i USA) och tjejklassikern. Men jag räknar med det i alla fall, för jag kom in på universitetet och snabb och stark blev jag faktiskt ändå!

Och annars då?

Jag känner faktiskt att jag är på väg in lite i det där beryktade studentlivet. Har fått någon slags rutin i att gå på föreläsningar, gästföreläsningar, workshops, förbereda inför seminarier. Ikväll ska vi ha "lära känna klassen"fest i Lund och på lördag är det dags för läsårets första sittning.
Det känns som att jag kommer att få tre fina år här.

De senaste veckorna fångat med mobilen.

En ganska cheesy, men sann, kärlekstext.

Om du hade frågat för två år sedan hade jag inte kunnat gissa det, inte ens varit nära. Jag hade antagligen skrattat och kanske rodnat lite, på sin höjd. Om du sa "den där killen på jobbet som verkar rätt trevlig och vettig och rolig och "så himla kul med en killkompis" kommer att bli viktigare för dig än någon annan du någonsin mött. Och om du sagt att jag om ganska exakt två år skulle skriva det som står här nedan hade jag antagligen kallat dig lögnare.

Jag tyckte nämligen att det var lite töntigt med folk som kallade sin respektive för "sin klippa". Det var en mesig metafor som jag aldrig någonsin skulle ta i min mun. Men jag måste väl tänka om, för om det är någonting han är, framför allt, min Marcus, så är det en klippa.
Står fast, trygg och stadig när jag behövt någon att luta mig mot och huka under. Och tro mig, det senaste året har det behövts. Så många gånger när ingen annan hade orkat har han ändå stått där, torkat tårarna. När jag trott att han inte skulle stå ut så har han ändå varit kvar.
Det har på vissa sätt varit ett väldigt tungt år, kanske det tyngsta i mitt liv, och jag vet ärligt talat inte hur det hade blivit utan honom. Han har hjälpt mig andas, lugnat min skakande kropp och pratat mig till sömns. Men också fått mig att gå upp ur sängen, skratta och faktiskt mena det. Fått mig att se ljusglimtarna och visat mig att livet kan vara så himla fint mitt i allt det svarta.
 
Det är ganska fantastiskt att ha hittat en sådan människa.

Road trip, dag 2.

Den andra dagen på vår lilla road trip skulle vi åka vidare ned i det landskap som kommer vara mitt hem de närmaste tre åren. Först tog vi en liten promenad runt i Karlskrona.

På dessa blommor, som växte i en rabatt, var det så galet mycket fjärilar. Säkert 20 stycken! 

Sen åkte vi vidare mot en av mina svenska favoritställen, Österlen. Marcus hade aldrig varit där, så det var på tiden.

Vi hittade hästar! Här ser ni min "så mysigt men jag vågar inte klappa"-min.

Vårt andra stopp var Haväng.

Och här slutade jag av någon anledning att ta kort. Vi fortsatte i alla fall vidare till Kivik och Simrishamn där vi försökte hitta tak över huvudet för natten. Med stängd turistbyrå och 900 kronor för ett enkelrum bestämde vi oss för att spendera natten i Malmö istället innan det var dags att hämta lägenhetsnycklarna i Helsingborg.

Och det var slutet på vår sommar, som har varit delvis tuff men också fantastisk och underbar på så många sätt.

Volver

Jag vet inte riktigt var jag ska börja, skulle kunna ursäkta min frånvaro och berätta "hur mycket det varit" sista tiden och att denna arma blogg inte hunnits med. Och det har den väl inte. Men närmast sanningen ligger det faktum att den inte prioriterats, så det känns lite ovant att sitta här igen.
Sommaren har haltat förbi i ett ursinnigt tempo då jag har jobbat och läst ett par kurser på distans. I övrigt har jag gjort mitt bästa för att fylla den med det innehåll som är viktigast och var som mest efterlängtat.

Nu sitter jag här och stirrar in i min tegelmur utanför fönstret, och det känns knappt som någon tid har passerat. Utan vidare eftertanke öppnade jag köksluckorna och provsmakade maj månads överblivna proviant och påmindes bokstavligen om den sura smak förgången tid kan frammana.

Jag önskar jag hade mer tid för henne, för mig själv, för vänner, familj, och platser jag saknar. Men livet kommer inte stanna av och vänta på vad jag har att uträtta, knappt hinner jag ens sätta min fot på perrongen innan dörrarna stängs och cirkusen rullar vidare.

Ibland har jag fått frågan om jag inte saknat San Francisco under sommaren, men jag har kommit till slutsatsen att det är lite som att sakna sin egen födelsedag. När dagen väl kommer gläds jag givetvis åt det, men det behöver inte betyda att jag sörjer årets övriga dagar. Det är viktigt att kunna Vara där man faktiskt Är, och i mitt fall att även acceptera avsked.

Den sorg jag kände då vi tårsprängda sa "Vi ses snart" på Gasverksgatan, och när jag ensam
tjöt med i melankoliska sambatakter på vägen hem genom natursköna landskap uppför E4:an förbyts snabbt av lika bottenlös lycka då jag sätter nyckeln i dörren i ett annat hem på andra sidan ett världshav.

Nu Är jag istället Här och ska bestämt uppleva och uträtta allt det jag saknat under månaderna i Sverige. Som att knäppa en Pabst på taket och bländad dra in odören av urin, gaser och solvärmda husfasader, och blicka bort över hustaken mot det gröna topparna av Twin Peaks med vetskapen om att min tredagarshelg är inledd.

Jag har mer tid att spendera på bloggen och det kommer märkas.

Vi ses snart

Hallå Helsingborg!

Och så var det igång. Föreläsningar, seminarier och workshops, för att inte tala om bibliotekskort, passerkort, inloggningar, portaler och sökmotorer. Listan kan göras låååååång men det räcker sådär tänker jag. Det jag egentligen vill säga är: nu har jag börjat universitetet!

Ps. Jag har försökt att få allas vår kära Marcus att börja blogga igen, men som ni ser går det sådär hittills... Ds.

Road trip, dag 1.

Innan det var dags att skiljas åt för hösten hittade vi lite ledig tid efter jobb och innan flytt. Vi tänkte: "Finns det något bättre sätt att spendera en ledig vecka i Sverige än att åka på road trip? Kanske inte". Så det gjorde vi.
Efter att ha startat i Stockholm med att träffa en vän från San Francisco tillsammans med en av Marcus lärare från Berghs (som känner varandra sedan länge, long story...) fortsatte vi nedåt i landet.

Det andra stoppet på resan blev Söderköping, för fina miljöer och god glass kändes som något som skulle falla oss på läppen.

Smultronstället. Alltså förlåt, men får man säga att det inte var fantastiskt? Kul kombinationer, men själva smaken var ju verkligen inget speciellt.

Söderköping däremot. Vilken stad, underbart fin!

Vi strosade runt på smågatorna och bara njöt.

 

När vi kände oss klara satte vi oss i bilen och åkte vidare. Nästa stopp: Karlskrona!

Detta var utsikten från vårt hotellrum. Magiskt. 

Vi gick ner och satte oss på hotellets uteservering och väntade...

Vi hade nämligen bestämt träff med dessa två som också var i stan! 

 Vi åt och drack och pratade och skrattade tills vi blev så trötta att vi var tvungna att gå och lägga oss. Resten av roadtripen tar vi en annan gång.