32 timmar, och jag kommer räkna varenda en.

Det är lite konstigt, det här att jag under de tre veckor som gått sedan jag åkte och lämnade kvar honom i en stekhet stad i norra Kalifornien har saknat och längtat mer än när vi var i från varandra nästan tre månader. Tre månader i olika världsdelar, tre månader med honom på andra sidan jorden. Tre månader av snö, slask och en ständigt grå himmel. Tre månader som ändå gick att hantera.
Nu har det gått tre veckor och jag håller på att gå i bitar av längtan. Jag skulle göra nästan vad som helst för få träffa honom nu, även fast det bara är drygt ett dygn kvar tills vi ses på riktigt.
Jag som trodde att det skulle bli en barnlek, kaxig av tidigare erfarenheter, saker vi klarat oss igenom. Tre veckor, det är ju ingenting. Men med den inställningen blir tre veckor någonting. Någonting  jobbigt, någonting som bara ska försvinna, någonting man vill skrynkla ihop till en liten boll och kasta iväg.

23.05.2013.

När det visar sig att det kanske är fyra dagar tills vi ses, istället för tre, bokar jag det sista torsdagståget till Stockholm. Jag kommer hellre fram alldeles för sent än är ensam en natt till, utan att kunna borra in näsan i hans nacke och känna den välbekanta, trygga doften.
Det spelar ingen roll att det går en buss morgonen därpå, eller att han kanske inte ens är vaken när jag rullar in på stationen. Jag vill bara krypa ner bredvid honom, känna en tung arm runt min midja och en varm kropp intill min. Få en puss på axeln innan jag somnar och vakna upp bredvid.
Vi är i samma land för första gången den här månaden och då är det lite som faktiskt spelar någon roll, såsom sömn och opassande tågtider.

Och helt plötsligt var det sommar.

På torsdag kommer Marcus hem för att stanna hela sommaren (!!!) så nu kanske det är läge att visa lite vad jag gjort under de få veckor vi varit ifrån varandra. Det har faktiskt hänt en del roliga grejer.

När jag kom hem hade familjen dukat upp en middag helt i min smak. Ost, chark, frukt, jordgubbar. Himla fint.

Det var Valborg, så mamma, Erik och jag gick upp till den lokala brasan. Det var många år sedan jag firade in våren där, så det var lite nostalgiskt och mysigt.

Simon fyllde 15 och jag bestämde rosa tema på kalaset.

Den första någorlunda varma dagen grillade vi uppe i Kilsbergen, men det vet ni ju redan.

Fem dagar efter Simon fyllde mamma 50. Vi åkte till Sörön och njöt av att våren faktiskt var på väg.
 

Sen åkte vi till Sjökrogen i Katrinelund. Så vansinnigt god mat, bra service och vackra miljöer.

Ännu mer födelsedagsfirande! Kusin Mårten hade fyllt 18 och det var ju tvunget att firas! Det gjorde vi med grillat och tårta.

Och det roligaste släktfotot någonsin, vill klippa ut vår familj och rama in.

Att tipsa om en film från 1999.

Av olika anledningar ser vi extremt mycket på film hemma just nu. Vi har helt övergett tv-utbudet till förmån för Netflix. Om man någon gång funderar på varför känns det genast ganska motiverat när man väl slår på kanalerna och tvingas zappa mellan En stark resa med Morgan och Ola-Conny, Postkodmiljonären och CSI Miami...
Igår var jag ensam för första gången på en evighet och bestämde mig för att se The Talented Mr Ripley. Antagligen sist av alla, men ändå! Jag såg den och jag gillade den. Av någon anledning var det första gången på länge som jag kunde hålla fokus en hel film.
Jag ska inte göra någon djupare analys, jag lovar, men jag ska ge dig ett tips. Om du mot all förmodan inte har sett filmen tycker jag att du ska göra det. Speciellt om du gillar psykologiska thrillers. Om du inte gör det så kan du bara njuta av alla snygga, välklädda människor, både huvudkaraktärerna och de som flimrar förbi i bakgrunden.

"Men det är ju en komplimang, du borde bli glad".

I söndags träffade jag vid olika tillfällen två tjejer jag jobbade tillsammans med på Burger King. När jag pratade med dem började minnen komma tillbaka, saker jag verkar förträngt. Som hur frustrerande, kaosartat och stressigt det är varje lunch. Hur sommarvärmen förvandlar restaurangen till en kokande, bubblande gryta där man krigar i sitt anletes svett medan vintern gör fläktarna iskalla och du riskerar att frysa fingrarna av dig då det egentligen är alldeles för kallt för att jobba i t-shirt.
Men framför allt hur det är att jobba natt och servera hundratals spritstinkande, högljudda, buffliga neandertalare och förväntas göra det med ett leende. Hur man, kväll på kväll, tar emot kommentarer och "komplimanger" som en självklar del av jobbet. Hur det blir en normalitet att behöva konfrontera, eller undvika att konfrontera, killar och män som talar om för dig hur stora bröst du har, hur gärna de vill ta med dig hem, om du kanske möjligtvis finns på menyn. Det blir så vanligt att du inte ens behöver reflektera över det. Det är så det är bara.
Med lite distans till det hela inser jag det ännu mer, hur sjukt det är. Hur hundratals tjejer varje helg måste utstå sexuella trakasserier på sitt jobb. Av sina kunder. Inte bara en gång, utan många gånger varje arbetspass. Att man ställer tjejer i kassan för att det ger bättre försäljningssiffror.
Jag har mer än en gång varit med om att män som åldersmässigt skulle kunna vara min pappa mer eller mindre diskret kommenterar min kropp som om den var allmän egendom. 
Är det okej?
Nej, det är inte alls okej. Inte ens nära.

Ofta var vi inte en enda medarbetare över 22 år och för många unga tjejer var det här den första kontakten med arbetslivet. Tycker ni att det verkar som en bra start?
Det är inte många som vågar säga ifrån när kommentarerna duggar tätt från både äldre och fysiskt överlägsna män, inte alla som vet att man faktiskt kan vägra att servera någon. Istället lär man sig att ignorera, att vara tyst när man får den fjärde kommentaren för kvällen redan innan midnatt. Det blir enklast så.
Om man faktiskt säger till kan man räkna med förvånade miner på andra sidan kassadisken. Som att många inte förstår vad de säger. Och nej, det spelar ingen roll om du är full. Det spelar faktiskt ingen roll alls.

Många kanske skulle säga att det inte finns så mycket att göra åt detta. Det är som det är. Det absolut värsta konstaterandet  i världen om du frågar mig. Om alla skulle tänka så skulle alla gifta kvinnor fortfarande vara omyndiga och oberättigade till att rösta. Det är klart att det finns något att göra.
Säg till! Reagera. Låtsas inte som att det är okej. 
Det kommer inte gå fort och det kommer inte hjälpa alla, men det kanske hjälper en stackars gymnasieungdom att slippa ha ont i magen innan varje nattpass. Då är det värt det.

Min sommar.

Ett tag tvivlade jag på om det någonsin skulle bli sommar igen. Men nu verkar det onekligen som att den är på väg, så därför tänkte jag dela med mig av mina planer för den kommande ledigheten. Jag kommer nämligen inte jobba så värst mycket i sommar utan istället ägna tiden åt att göra massor av roliga saker innan skolan (förhoppningsvis) kallar i höst. Om jag får välja så ser min sommar ut så här:

Jag vill, tillsammans herrn och kanske några till, spendera några dagar i stugan i Dalarna. Bara njuta. Och bada, grilla, sola och hälsa på björnarna i skogen.

 

Jag vill ta med mig denna galning...

Och åka till Barcelona.

Jag vill hänga på uteserveringar tills solen går ner.

Jag vill utnyttja pojkvännens få lediga dagar och åka på äventyr. Helst någonstans där man kan ha picknick jämt.

Jag vill hälsa på faster i storstaden. Shoppa, äta gott och kanske ta en tur ut i skärgården.

Jag spendera kvällarna på terassen med alla jag tycker om. Grilla, dricka vin och bara vara glada att vara tillsammans.

Och massor av andra härliga saker så klart! Jag tror att detta blir en fantastisk sommar, för det kom jag och Lisa överens om idag när vi åt lunch.

När körsbärsträden blommar är det nästan omöjligt att inte vara lycklig.

Helt plötsligt blev mitt vanligtvis väldigt lugna liv väldigt planerat. Besök av släkten, 50-årsfirande på Sjökrogen i Katrinelund (ska berätta mer sen, det var fantastiskt!), 18-årskalas i Stockholm, lunch med Lisa och te hos svärföräldrarna är vad denna långhelg har innehållit och kommer att innehålla.
Det låter väl rätt fint ändå?
Dessutom har våren bestämt sig för att komma hit på riktigt och snart vågar man nästan nämna ordet försommar. Björkarna är sådär skira som de bara är några få veckor och snart är vi inne i den vackraste tiden på hela året.
Nästa torsdag kommer han hem, och då blir det komplett.

Är det töntigt att sakna redan?

London calling? Missa inte! pt 2.

I begynnelsen av denna blogg försökte jag mig på att skriva en Londonguide. Tanken var att det bara skulle bli ett inlägg, men eftersom att London är en så himla bra stad med tusen miljoner saker att göra fick det inte riktigt plats. Marknader och museum hann jag i alla fall beta av, men det är ju en väldigt liten del. Så nu, några månader senare, kommer fortsättningen.
Ett brunchställe, ett lunchtips, en middagsrestaurang och så lite fika.

Att äta

Som ni kanske har förstått så älskar jag marknader och i London finns det väldig många bra. Det är faktiskt mitt bästa lunchtips. Marknadsmat är god, billig (en hel måltid för 4 pund, som hittat!) och det finns ofta väldigt mycket att välja på. I Camden till exempel, där bör du svänga ner till höger efter kanalen och välja bland stånden där, godare och mindre trångt än inne i stallet. Då kan du dessutom sätta dig vid vattnet och äta, eller på en av alla gamla mopeder som gjorts om till sittplatser.

 

Min favoritmarknadsmat är nog ändå den i Brick Lane, eller Truman Brewery Boiler House Food Court som den så fint heter. 

Det som är roligt där är att det inte bara finns indiskt, "mexikanskt", kinesiskt och pizza, utan mat från i princip hela världen. Vad sägs om jordnötspannkakor från Malaysia eller vegetariskt från Etiopien?

Jag inser medan jag skriver att detta blir ingen fancy matguide, då man som (relativt) fattig au pair inte så ofta hamnade på lyxkrogar eller ens riktiga restauranger. Perfekt om du reser på budget, med andra ord! Mitt nästa tips är ändå ett ställe med både vinlista och servering vid borden.
Det heter La Donna Margherita och ligger på Lavender Hill i Battersea. Det är inte supercentralt men det går att ta sig dit med buss 87 eller promenera en bit från Claphams tunnelbana.
La Donna Margherita är en jättemysig, familjeägd restaurang som känns lite som en italiensk kvarterskrog. Ägarna är italienska, personalen är italiensk, gästerna är italienska.
Jag skulle rekommendera pizzan, som sägs vara den bästa i London, men de har annat gott också.

Om du är sugen på brunch (klart du är!) så finns det många ställen att välja på. Ett av dem heter The Breakfast Club och finns på fyra ställen i stan. Tre av dem ligger lite öster om absoluta centrum, men det finns även ett i Soho. Jag har varit på två av restaurangerna och det var lika gott på båda. Dock skulle jag nog rekommendera det i Hoxton av mysighetsskäl.
De har allt. Allt från ägg, toast och bacon till lite mer uppstyrda brunchalternativ. Missa för Guds skull inte pannkakorna!
Var beredd på att köa lite, men om du har tur bjuder de på varm choklad medan du väntar.

När du är i London är det nästan ett måste att testa Afternoon Tea, för mer brittiskt än så blir det nog inte. Det finns nästan överallt, men om du vill tvista till det lite tycker jag att du ska testa Chocolate Afternoon Tea på Hilton Hotel.
Det finns allt man förväntar sig av ett bra afternoon tea, plus lite till. I tema choklad. Du hör ju, om du gillar choklad det minsta så får du inte missa detta! Dessutom är det ganska roligt att få klä upp sig lite, bli oklanderligt omhändertagen och känna på lite lyx. Jag och Frida satt där en hel eftermiddag och tittade på genomvåta turister som skyndade förbi på Park Lane medan vi försökte få i oss allt vi blivit serverade. Och tro det eller ej, men det gick. Servitrisen var i chocktillstånd.

Jag hoppas verkligen att det dröjer mindre än tre månader till nästa del av guiden, jag ska göra mitt bästa. Då tänkte jag berätta om några pubar, barer och klubbar jag gillar. Stay tuned.

Den bästa tisdagen.

Igår var det vårens hittills finaste dag och en sådan dag måste man ju spendera vid en sjö!
Så resonerade i alla fall Annette, Sandra, Dennis och jag, så vi packade picknickväskan och begav oss upp i Kilsbergen. Det är fortfarande alldeles för kallt för att bada, men det går ju minst lika bra att sitta på bryggan, äta jordgubbar och odla fräknar. Nu längtar jag bara tills sommaren kommer på riktigt så att var och varannan dag kan spenderas såhär.

Innebörden av att inte gå på Springsteen

Min tjocka vinterjacka är alldeles för varm under lagren av stickat, bilbälte och halsduk. Fötterna är småblöta efter att ha vadat genom ankelhöga snövallar på väg från "inte fan vet jag" till "ingen bryr sig." Nu sitter vi oavsett sådär tätt intill varandra som tonårpojkar kan tycka är lite jobbigt innan man fått hångla med tjejer och pussat killkompisarna på förfester, bilen är inte byggd för att rymma fem unga män i februari.

Vi färdas längs öde Närkevägar på jakt efter just ingenting och i bakgrunden spelades alltid Springsteen, mannen gammal nog att vara våra farsor som ändå envist skriver texter om flykt, brinnande hjärtan och bilmotorer. 

Där och då satte han ord och musik på vår desperata längtan efter något annat, eller åtminstone riktning.

Breda motorvägar, Sandy, Mary, honey och drömmen om annanstans levde inom den överhettade kombins fyra dörrar i 140 nedför snöiga landsvägar i vintermörkret.

Några år senare står vi lika tätt på Ullevis nedtrampade gräsmatta med dunkande huvudvärk och strålande smärta i bägge ben, jag gråtsjunger under mina Clubmasters och håller Grabbarna närmare medan Bossen i egen hög person kommenderar oss att dansa i takt till de bländande strålkastarna och tusentals människor dansar med.

Jag grät inte av lycka, huvudvärken från att ha druckit öl i ett dygn för att sedan stå i tät folksamling under fyra timmar utan en droppe vätska höll tillbaka de euforiska känslorna, snarare var det vetskapen om att inget skulle förbli detsamma efter denna stund som gjorde sig påmind. Alla skulle vi vidare mot nya liv och tider, förändring låg utanför Ullevis grindar och just där och då ville jag göra allt för att stå i vägen för det oundvikliga.

När jag i helgen satt och åt frukost på andra sidan jorden i takt med att Instagram exploderade i ett hav av grumliga konsertbilder så kändes det ändå okej, min dag hade knappt börjat och att avstå smärtan av att inte gå på Springsteen var så enkelt som att lägga ifrån sig mobilen. Jag visste att många av de grabbar jag i somras kramat om till tonerna av "We Take Care Of Our Own" skulle vara på Friends Arena dessa dagar, och jag kunde uppriktigt unna dem det nöjet utan minsta känsla av avund.

Det var väl själva fan att jag i den sekunden nåddes av nyheten att han just ikväll skulle förära Stockholm med att spela hela "Born To Run"-plattan i följd, det officiella ledmotivet till mina sena tonårs tonsatta fantasier. 

Genast kastades jag tillbaka till den där bilen som i hög hastighet finkammade Örebro-områdets småvägar, som om nästa krön skulle erbjuda svar på vår existentiella vilsenhet, och jag kunde inte låta bli att le för mig själv.

Så när vi i sommar träffas igen, alla från olika håll och kanter, så ska jag tänka tillbaka på alla dessa stunder i takt med att ett E-moll ringer ut i sommarnatten och ett munspel följer med innan vi alla ser varandra i ögonen, firar av välbekanta leenden och sjunger hur "I come from down in the valley..."

Go'kväll

Klockan är alldeles för tidigt på måndagskvällen och en ovanligt kall bris som letat sig in i vår alldeles egna halvkvadratmetersgränd tvingar min bok att falla till golvet och väcker mig ur min oförtjänta tupplur.
Ännu en måndag har passerat och precis som vanligt tar den mycket stryk från alla inblandade.
Helgens dygnsrytm, eller avsaknad av sådan, tvingas in i vardagslivets nazimarsch med uppställning vid halv nio på morgonen. Vi fräser åt varandra, suckar åt lärare, dricker litervis med Starbucks och väntar på att denna den 6:e maj 2013 ska krypa ihop i något sorgligt litet hörn och självdö.
Just ikväll somnade med smält Ben & Jerry's över händerna mitt i ett Mad Men avsnitt i smutsiga kläder, orakad och oduschad
 En intensiv termin går mot sitt slut och vid det här laget är jag både varmare i kläderna och brunare om skinnet.

För en vecka sen sa vi hejdå vi ses snart och jag inledde "slutspurten" här i SF.
Jag har kommit att älska staden både högt och lågt i ur och skur, på gott och ont, och vi bedriver en oförskämt härlig tillvaro.
Om det inte vore för att jag visste att jag om några månader igen kommer återse de Kaliforniska kullarna som glimrar på avstånd under den ljumna natthimlen från taktopparna, så skulle jag nog känna mig bedrövad.

Det är därför jag utan vemod kan räkna ner dessa två sista veckor dag för dag, tills då jag får komma hem till henne, till familj och vänner, och till det jag för någon tid sedan kallade mitt vanliga liv.

Att det varit dåligt med aktivitet här är talar vi inte högt om, jag uppskattar varje chans jag får att skriva här och det kommer jag fortsätta med.  Men ni vet vänner, de e mycket nu... Hörs snart.

/Marcus

När vi fick sällskap.

Efter någon vecka i San Francisco fick vi besök. Markus och hans vän Sofia kom och hälsade på några dagar och det var himla roligt! Detta är lite av allt vi gjorde:

På lördagen gav vi oss ut på äventyr. Efter att ha gått genom ett kokhett Mission var vi tvungna att pausa i Dolores Park.

Hej Sofia och Marcus!

Vi gick genom fina Castro.

Till alla langare och potheads i Golden Gate Park, det firades nämligen 4/20. Sjukt sunkigt och onice, vilket gjorde att vi istället gick tillbaka till

Dolores! Där vi hängde med Marcus klasskompisar resten av eftermiddagen.

På söndagen skulle Marcus plugga, så jag tog med mig Markus och Sofia på promenad. Här kollar vi på sjölejonen.

Sen gick vi bort mot Golden Gate Bridge och hamnade plötsligt vid Palace of fine arts. Där var det superfint, men jag har fortfarande inte lyckas lära mig vad det egentligen är för något.

Sen var vi på lagom avstånd för att utföra dagens mission, att fota bron.

På måndagskvällen följde vi med dessa (Calle, Hampus, Jacob och Oscar) plus Hugo och kollade på baseball.

Inte helt lätt det här med reglerna...

Det var den varmaste dagen dittills, solen sken, alla var glada och det var väldigt härligt att sitta på AT&T Park och titta ut över vattnet. Och på planen såklart... Ett fint avslut på ett fint besök.

Gick in överallt på falsk ID, på ditt stod Kerouac på mitt Morrissey.

Jag vågar knappt skriva här, för nu har vi båda varit så oförskämt dåliga på att blogga under en alldeles för lång tid. Ogillar egentligen bloggare som enbart skriver om hur dåliga de är på att uppdatera och gång på gång lovar att bättra sig. Men jag lovar, vi SKA.
Allt om resan, sommarplaner, San Franciscos bästa (enligt mig) och förhoppningsvis en och annan lite mer välskriven text av min kära pojkvän kanske låter intressant?

Jag har mängder av bilder att visa er, så vi startar redan ikväll. Okej?

Vi kanske ser glada ut, men vi är såhäääääääär ledsna egentligen, förlåt oss.