115 dagar.

Imorse stod vi nere på gatan med tårar i ögonen och gråten i halsen. Han skulle strax åka, vi kramades så hårt vi kunde och ville inte riktigt släppa taget.
115 dagar. 115 dagar tills jag får se honom i ögonen på riktigt. 115 dagar tills jag får känna hans doft igen. 115 fucking dagar tills jag får känna hans hud under mina fingrar.
Det känns orimligt att under så lång tid vara så långt ifrån den man bara vill vara nära jämt.

115 dagar och 800 mil.

Tid och avstånd gör att man till slut glömmer saker som tidigare varit självklara. Som hur hans röst låter när den inte är förvrängd av valfritt IP-telefoniprogram, hur det doftar när man snusar på den där underbara punkten där hans hals möter nyckelbenet, hur det känns när han tar på en. Man glömmer allt utom hur förbannat kär man är i den där personen i det lilla fönstret på datorskärmen. Men så länge man inte glömmer det så finns det värre saker än 115 dagar.

Och än så länge finns hans lukt fortfarande i mina lakan, hans röst fortfarande i mitt huvud. Det ska jag ta vara på och försöka minnas under de dagar då jag bara vill gräva ner mig någonstans och stanna där. Jag ska ta vara på det och fantisera om en tid när vi kan vara tillsammans hur mycket vi vill.

115 dagar. Snart.

Det var en kväll i juni...

Förutom Paris har vi faktiskt varit ute på en hel del andra äventyr denna sommar. Jag tror vi får ta lite i taget.

När Marcus kom hem i slutet på maj hade vi några lediga veckor innan allvaret (läs sommarjobb och -kurser) drog igång. Då var vi ju ivriga att träffa alla som varit iväg och pluggat och jobbat och allt annat som gjort att vi inte setts på ett tag. Innan alla avslutat skolan låg vi på soffan i två veckor och bara njöt av att kunna kramas på riktigt och inte över Skype. Sen började festligheterna!

I början på juni var det en stor dag, Marcus syster tog nämligen ett stort kliv in i vuxenlivet. Studenten!!!! Vi var ungefär lika peppade som hon och hade taggat i veckor. 

Marcus var redo!

Det var så himla mycket folk utanför skolan. Jag försökte ta en bild när hon sprang ut, men det gick sådär. 

Men sen så!

Vi gick hem och åt mat, drack champagne, spelade och sjöng. Väldigt fin dag.

Dagen efter satte vi oss på tåget och åkte ned mot Göteborg. Det var dags för Håkan! 

Först satte vi oss i Slottsskogen.

Jag hade bara min gamla telefon, så det blev inte så mycket bilder. Men det var så himla fantastiskt och underbart och bra på alla sätt. Ett av mina absolut bästa konsertminnen hittills.

Vi var så tagna av konserten att vi bestämde oss för att inte gå vidare när den var slut, istället åkte vi till Hisingen och sov sött innan vi tog bussen hem på söndagen.
Och det var den helgen.

Det där pirret.

Jag går runt med ett pirr i kroppen mest hela tiden. En känsla av förväntan, förväntan och lite nervositet. Om ganska exakt en vecka har jag packat ihop mina käraste ägodelar, alla böcker och kläder för att flytta nästan 50 mil bort från alla jag känner. Flytta till en stad jag endast satt min fot i en gång, ett sammanhang där jag inte känner någon. Det hade kunnat kännas läskigt, obehagligt eller jobbigt, men hittills har den sortens känslor lyst med sin frånvaro. Jag längtar desperat efter något nytt, tiden i min hemstad har varit fin på alla sätt, men nu är det dags att bryta upp ännu en gång.

Jag tror att jag behöver göra det med jämna mellanrum, bryta upp för att inse vad jag har att komma tillbaka till. Att se Örebro som den fina stad det faktiskt är, att känna det där lyckoruset när jag träffar någon jag inte sett på länge. För att inte hamna i gamla hjulspår och rutiner.
Efter studenten har jag hunnit med att bryta upp två gånger. 19 år gammal packade jag resväskan och flyttade till ett annat land utan att känna en enda människa där. När jag fyllt 21 och bytte stad hade jag Marcus med mig men jag kände ingen annan, varken på jobbet eller privat.
Jag har brutit upp två gånger men alltid kommit tillbaka. Nu vet jag inte om jag någonsin kommer att bo här igen. Kanske, men det är inte säkert på samma sätt som förut.

Nu börjar något nytt, på riktigt. Då är det inte så konstigt om det pirrar lite extra.

Boktips!

För någon vecka kände jag att jag var redo för något lite mer intellektuellt utmanande än de deckare jag spenderat första delen av sommaren med att plöja, så jag letade upp några böcker som lät spännande. Nu har jag hunnit läsa alla så jag tänkte visa er mina favoriter.

Jag börjar med den viktigaste. Flickan och skulden är en debattbok som tar upp problematiken kring hur våldtäkter och sexuella övergrepp ses på och hanteras i samhället och även mer specifikt inom rättsväsendet. Denna borde alla läsa, alla. Tjejer som killar, unga som gamla. Jag blir så vansinnigt arg när jag läser, men arg på ett bra sätt.

Jag gillar Kadefors ungdomsböcker och jag tycker om denna precis lika mycket. Den handlar om Jonas, om kärlek och om hur händelser ur det förflutna kan göra sig påminda många år senare.

Väldigt tänkvärd.

Det är inte helt vanligt att unga kvinnor porträtteras på det sätt den här bokens huvudperson blir utan att det görs till en så himla stor grej. Hur hon ser på sin kropp, vad hon gör med den, vad andra tycker eller inte tycker om det. Trots ett ganska stort mått av ångest tyckte jag att det var väldigt befriande att läsa om.

Oh la la!

Det var ju faktiskt ganska längesedan vi hördes av och vi har hunnit med en hel del sedan dess. I början av sommaren var vi några dagar i Paris.

Vi hade bestämt att unna oss ordentligt eftersom det antagligen var den enda semestern vi skulle få tillsammans i sommar, och att vi sedan helt plötsligt fick en totalt oväntad semesterersättning gjorde det ännu roligare. 

Om du är i Paris, eller egentligen i vilken stad som helst där Le Pain Quotidien finns, gå dit! Typ världens bästa frukost.

Vi gick så klart till Shakespeare and Company och kom ut med lite tyngre väskor.
 
I St. Germain des Pres. 

Eftersom vi Café de Flore inte direkt har tågluffarpriser hoppade vi det sist vi var där, men nu så!

Hej hej.

Lite senare var det dags för middag, Marcus var lite hungrig tror jag.

 

Man kan nästan inte bli annat när man har detta framför sig, så väldans gott var det. 

Sen gick vi på upptäcksfärd i de charmigaste delarna av Montmartre. 

Och tittade på Eiffeltornet.

Sen gick vi till en liten bar bakom Sacré-Coeur och drack vin.

När vi druckit upp gick vi hem längs kullerstensgatorna. 

Vi glömde låset även denna gång...

Sen gick vi lite mer, åt lite mer, shoppade lite mer och avslutade resan på en italiensk restaurang i Bastiljen där jag inte tog några kort. Efter metro- och taxitrassel tog vi oss till och med hem till slut. Fast det hade inte kanske gjort något att stanna...

Kommunikation?

När jag sitter här, ensam i ett lånat hus med pojkvännen på vad som under sommaren har blivit ett lite för långt och obekvämt avstånd (= mer än 10 cm) inser jag att det inte är så värst långt tills vi har ett betydligt längre och ännu mindre bekvämt avstånd mellan oss. Nu är det faktiskt mindre än en månad kvar innan vi startar höstterminen och återigen befinner oss drygt 800 mil ifrån varandra.
Skillnaden denna gång är att även jag kommer att våndas över olästa böcker, tentor och brist på CSN-pengar. I slutet av augusti flyttar jag ner till Skåne för att börja plugga! Så himla spännande, lite läskigt men allra mest roligt. Tre års studieuppehåll känns ganska lagom, nu är jag riktigt sugen på att få börja igen.