Ett år.

Detta är vårt datum älskling. Grattis till oss! 

 

Authorities.

När jag flyger till San Francisco den 1 april är det första gången jag reser till det stora landet i väst. Det känns självklart kul och spännande, men när jag tänker på det så visualiserar jag när jag väl landat på 866 Post St. Det jag helst vill förtränga är resan dit. Jag älskar att resa, även med flyg, så själva flygningen är inget stort problem. Men det här med att sitta still i elva timmar utan att ha någon att prata med. Det här med att ta sig igenom kontroll på kontroll, att vara duktig och svara rätt på frågorna. Tourist, inte terrorist. Det här med att fylla i formulär, gå igenom säkerheten. Sådant gör mig så himla nervös.
Jag fyllde precis i min ESTA-ansökan med skakande händer. Varför? För att jag är så rädd för att göra fel. Så rädd för att någon ska säga till mig: "Nej tyvärr, du får inte komma in i landet. Du får inte träffa den bästa människan du vet som du inte sett på över två månader. Can't do anything about it miss, sorry".

Men det gick fint, den blev godkänd och nu har jag klarat av det andra steget mot att vara i hans armar på vårens första dag.

Även sjukt kul att kolla på min passbild. Vem är den där människan?!

Att göra något meningsfullt.

Idag har jag min första riktigt lediga dag på två veckor. Ledig i den bemärkelsen att jag inte har något som helst inplanerat. Förutom gymmet då, men det är ungefär som att äta eller gå på toaletten för mig numera. För att ta igen mig efter helgens prövningar tänkte jag bara vara hemma och ligga i soffan, titta på Netflix osv. Verkligen ta det lugnt och låta kroppen men framför allt huvudet vila.
Problemet är bara det att jag nu gjort det i fyra timmar och börjar redan klättra på väggarna. Tiderna då jag kunde vara hemma och dega en hel dag verkar onekligen vara förbi.

Så nu underhåller jag mig med att stå på händer mot en dörr, precis som när man var liten. Givande.

Fear and loathing

Jaha, då ligger man här igen i sin uppblåsbara gummisäng och lyssnar på trubadurers silkeslena röster sjungandes om kärleken i all dess härlighet. Samtidigt scrollar jag metervis av tumblr-bloggar likt denna med högerhanden begravd i ljuvliga sour-cream-cheddar chips och skallen tung av gårdagskvällens starksprit.
Det må vara en sorglig bild, men tillåt mig måla en sorgligare, min Mona Lisa of misery:

Stapplandes hem längs folktomma nyvakna San Francisco-gator var det endast duvor och your occasional hemlös som gjorde mig sällskap denna söndagsmorgon. Klockan var 08 och min kropp lät meddela att jag vaknat ca 8 timmar innan dugligt skick förväntas uppnås.
Jag har spenderat natten fullt påklädd i en obäddad hostelsäng jag inte hade avsikt att betala för, utelåst av mina kumpaner på Post Street och bedragen av de tekniska kommunikationsmedlen jag förlitar mitt arma liv åt. Geniknölen som timmarna innan, ur ett moln av mexikansk kaktussprit, insisterat på efterfest lärde sig åtminstone någonting: Att man aldrig lär sig.

Geniknölen tog foton och återupptog sin kväll. 

Ingen fara på taket.

Vi har det jättebra och är inte arga på varandra. Det har vi aldrig varit heller, i alla fall inte igår. Insåg att det lät så när vi båda skrev som vi gjorde. Jag ville bara klargöra det ifall det var någon som blev orolig.

Nu ska jag vara riktigt töntig och skapa oss och vår framtid på The Sims.

Mer svårt.

Närhet. Man kanske inte tänker på det så mycket när man har möjlighet att ses nästan varenda dag. Men med ett avstånd på 8542 kilometer inser man hur mycket det påverkar.
Om det blivit ett missförstånd under dagen ordnar det upp sig bara man får ses på kvällen. Ibland kan det räcka med en omfamning så blir allt bra. Man behöver inte sitta och vänta på svar, undra om han har sett, tolka toner i sms, missförstå, vänta lite till, fundera på varför han inte svarar och vad han gör. Att inte vara fysiskt nära är påfrestande.
Att dessutom behöva tampas med en tidsskillnad på nio timmar och olika dygnsrytmer som gör att det är ytterst få timmar då vi båda är vakna gör att det stundtals känns övermäktigt.
Inte alltid, inte jämt och inte ens ofta, men just ikväll.

Det svåra

Det svåra gömmer sig ofta i de små sakerna. Det kan vara feltolkade sms, skypedejter som faller igenom, en blick över grovkornig uppkoppling.
Ovanan i att vara ifrån en människa du levt i fullkomlig symbios med under lång tid gör hjärtat tyngre och bångstyrigt. Hjärtat drar i dig, bråkar. Tar med dig på långa turer genom ångest och ovisshet, platser du aldrig besökt utan vägvisning och stöd från henne.
Den orimliga svartsjukan visar sitt fula ansikte, men du känner igen honom sen senast. Du vet att han inte har något att erbjuda förutom lögner och fantasier. Så du låter honom inte ta över, låter honom inte komma upp till ytan för att andas.
Den värsta av dem alla är Avståndet. Han är skoningslös och kall på ett sätt de andra inte kan mäta sig med, han är svår att hantera. Avståndet försvårar allt han kommer i kontakt med, han ruinerar och plundrar.
Kärleken är en svår värld att leva i när gränsen mellan vad som är verklighet och på låtsas aldrig tycks bestämmas.

Nyss misstänkte jag att hon var ledsen på telefon, anade en underton som bara vi känner igen hos varandra. Dagen är snart över i Sverige och hon svarar inte på mitt sms.

Välkommen ombord, nästa hållplast ångest.


Dörrarna stängs.

I farten.

Tystnaden här beror på fullspäckat schema för min del. Idag har jag åkt några mil väster (?) ut för att repa showen Baby blues burlesque som har premiär i mars. Så himla kul! Kämpig och lite rörigt, men kul.

Jag lovar att vara superbloggergirl när den här helgen är över!

Den där känslan när Skype fryser vid exakt rätt tillfälle.

42 grader ifrån 20+.

Medan ni läsare matas med bilder från ett soldränkt Kalifornien går jag runt med permanent gåshud. Jag vet att de flesta av er har det skitkallt precis som jag, men jag tänkte ändå visa en bild från dagens promenad till bussen. När man har lammullströja, dubbla strumpor, varmaste jackan, vantar, halsduk, mössa och ändå fryser tycker jag att det gått lite för långt. VinterSverige, jag älskar dig, men om du inte blir lite varmare så måste jag kanske emigrera.

Efter en promenad till bussen imorse. 5 minuter. Jag upprepar, frost i ögonfransarna efter 5 minuter.

Vy från ett FedEx-kontor

panoramabildtack @OscarMartinsson

Vardag

Sedan sist vi hördes har jag lagt ett antal mil bakom mig och under fotsulorna, och lagt på mig ett antal kilo benmuskulatur i brant stadsterräng.
Äter bagel på morgonen och vandrar sedan staden runt till skymning, dricker öl på kvällen. Trivs.

Utsikt från taktet på 866 Post Street, det nya hemma

Besökt mina litterära hjältars hemkvarter. Beat-poeternas egna City Lights i North Beach, kommer nog skriva mer om dem framöver...

Firat 49:ers avancemang till Super Bowl. Har nu ca två veckor på mig att memorera namnen på minst tre spelare, och eventuellt lära mig spelreglerna. GO NINERS, typ

Hängt i hipster/mexicanska Mission, som här i Dolores Park. Åt även burrito, najs.

 Nedan: Hippiester vägg, och Jacob + skateaura.

Provade även Oscars Penny-board, blev såld. Gick och köpte en, skönt att sjukvård är så billig här.

Nedan: Glad och naiv.

Vy från ett kajräcke. Beyond that bridge is Oakland, you must never go there son.

Det var bildbomben jag slängt ihop denna gång! Tveksamt om jag någonsin gör det igen! Tog för fan en timme! Hatar bloggdomäner!

Allt gott vänner.

Jag har varit i alla städer.

Jag är sugen på att resa. Så.himla.sugen. Jag längtar verkligen ihjäl mig till San Francisco, och det beror inte bara på Marcus, även om han såklart är största anledningen. Men vi hade kunnat ses i Gagnef eller Skövde och jag hade varit lika glad.
Nej, nu längtar jag till en storstad, spännande upptäckter, ett annat språk, ett nytt tempo och äventyr. Mitt resesug är inte inom rimliga gränser just nu. Det var ett halvår sedan vi kom hem från tågluffen, och det var senast jag var utomlands (förutom en gräslig kryssning till Finland). Alldeles för längesen för mig. Jag plågar mig med att titta på bilder från luffen och tröstar mig med att göra research på SF.
Lite mer självplågan:

 

 

Tell her she's the light of the world

Small town living.

Trots att jag är himla avundsjuk på Marcus som får flytta till ett nytt land och upptäcka nya saker, gå på nya gator, träffa nya människor och allt sånt där man gör när man flyttar utomlands är livet i min lilla stad ganska bra också.
Jag jobbar med massor av fina barn och bebisar, tränar skiten ur mig på gymmet, dricker drinkar på Lilla Örebro med Lisa, käkar lördagsmeze med familjen, äter hamburgare med Lisa, firar kusinen och sånt. Har dessutom börjat äta regelbundet och bra (-hamburgarna...), dricka vatten, vara ute i friska luften... Det känns bra nu helt enkelt, så bra det kan vara utan den bästa jag vet. Jag tror att det är därför jag kan vara glad och längta, istället för att vara ledsen och sakna. Känns fint hörrni!

Dessutom är det så här fint här nu och då kan man inte klaga!

Skype var på bra humör idag!

Street cred

Jag gillar inte att ta ut saker i förskott, men med största sannolikhet verkar jag ha boende klart för en överskådlig framtid, vilket såklart känns fantastiskt.
Men nog dravel, det intressanta är VAR denna lägenhet finns.

Som svensk eller småstadsbo så finns det generellt några trygghetsfaktorer som spelar in i val av boende, som att man t.ex. kanske inte vill bo i området som råkar representera en tredjedel av de våldsbrott som begås i staden. I San Franciscos fall heter detta område Tenderloin.

Som i många större städer behöver dock inte buset ockupera hela stadsdelar. Det kan handla om korsningar, smågator, eller t.o.m. byggnader som är överrepresenterade i brottstatistiken, vilket blir tydligt då vår Post St. verkar vara något av ett ingenmansland mellan det fruktansvärda Tenderloin, och det övre medelklassiga Nob Hill.

Viktigt när andra ska bedöma vad du är för typ av människa i San Francisco är det område du bor i, vilket kan vara förståeligt med tanke på de varierade karaktärsdrag var och en av stadsdelarna besitter. Se nedan.

Nu råkar det vara som så att vår lya befinner sig EXAKT emellan de så VÄLDIGT definierande stadsdelarna, och efter noggrann efterforskning kan vi nu konstatera att:

Tenderloin + Nob Hill = Tendernob!

Makes perfect sense, no?

Vi kan nu alltså med självbilden i behåll fortsätta smutta på vårt Kaliforniska pretto-vin med gangstarap på ignorant ljudvolym i bakgrunden. Puh!!...

First impression

Har nu spenderat några intensiva dagar på att "göra" San Francisco till fots. Har kommit till ett antal slutsatser:

- San Francisco är en stad av världen, vilket bevisas då man tycks vandra genom jordens samtliga kontinenter då du går från Fisherman's Warf i norr till Market Street i downtown.

- Vi måste tala om de hemlösa. De är överallt, i alla dess former, mer än vad jag någonsin upplevt, vilket var ovant till en början. Trodde ändå att jag hade lite skinn på näsan med tre tågluffar i bagaget och erfarenhet av ett antal storstäder, men icke.

- Personlighet. När människor generellt talar om "sina" städer som om den hade en puls, en personlighet brukar jag ofta ringa the douchebag alarm, men är det någonting denna stad har så är det personlighet. Den sväljer dig hel och sen är du förtrollad av den.

Fredag kväll.

Det är så konstigt, för det går mycket bättre än vad jag trodde att det skulle göra. Det har bara gått fyra dagar men jag trodde att jag skulle ligga hulkandes i fosterställning vid det här laget. Det går bra, men det beror nästan enbart på att jag har saker att göra hela tiden. Det finns inte så mycket tid att tänka och framför allt inte tid att vara själv. För det är då det är som värst.
Jag tänker på honom nästan konstant men det blir inte jobbigt förrän det tystnar i huset. När man blir själv med alla tankar. När man tittar på bilder, lyssnar på våra låtar. Då kommer klumpen i magen, knuten runt hjärtat. Men när morgonen gryr försvinner det faktiskt. Det är så onaturligt att inte vara med varandra att jag är förvånad över att det inte gjort mer ont än så länge. Det är klart att det varit skitjobbigt, men bara för små, korta stunder.

73 dagar, och medan vi väntar bär jag hans halsband, bor i hans t-shirts och har klockan på hans tid.

London calling? Missa inte!

Eftersom jag älskar att tipsa och titt som tätt får frågor om shopping, restauranger, sköna pubar och barer i britternas huvudstad har jag sammanfattat en liten Londonguide, bara för er.

Jag skulle inte kalla det den perfekta guiden. Jag bodde bara där ett år och det finns självklart tusen miljoner saker som inte står på den här listan, men som är himla bra ändå. Men den är helt lagom om man ska ta en weekend i staden och vill testa mina absoluta favoriter. Here we go!

Marknader
Jag är en riktig sucker för marknader. Att strosa runt bland stånden och titta på folk, äta mat, insupa miljön och känna dofterna är bland det bästa jag vet.

Min bästa är Borough market som ligger vid London Bridge. En matmarknad som är öppen torsdag till lördag där det säljs allt från raclette, dulce de leche och färsk frukt till krokodilkött, samlaröl och salsa. Ät INTE lunch innan, om du inte blir mätt på att gå runt och provsmaka alla goda grejer så blir du det garanterat av de gigantiska smörgåsarna med grillat innehåll som säljs av de sköna gubbarna vid ingången. Den bästa platsen i hela London!

Broadway market ligger lite längre bort än de andra marknaderna. Men man kan gå från Brick Lane och det är inte så svårt att hitta. Dess lite avlägsna placering gör att det är allra mest locals som handlar där, vilket ger en väldigt genuin härlig känsla. Precis bredvid ligger London Fields, där du kan dricka vin och spana på Hackneyhipsters. Det finns mest mat men även lite prylar och kläder. Mer för känslan än för det som säljs, även om de har himla god lunch!

Sunday (up) market och de andra marknaderna runt Brick Lane.
På helgerna och framför allt söndagar är det full aktivitet i kvarteren öster om Liverpool St. Station. Om du inte vill drunkna i folkströmmen så kom ganska tidigt och strosa sedan runt i second handbutikerna, bland matstånden (var lite modig och testa det etiopiska!) och köp t-shirts med snygga tryck, handgjorda smycken och önska att Ryan Air lät dig ta med fina möbler och planscher hem.

Museum
Jag har alltid varit något av en historienörd och varje gång vi hälsade på släkten i Stockholm var Medeltidsmuseet och Livrustkammaren mina allra viktigaste stopp. Det kan låta lite tråkigt att gå på museum på semestern, speciellt om man mest vill dricka öl, men dessa gobitar är värda ett besök.

Museum of London är kanon om du vill lära dig lite mer om staden. Egentligen passar det för vem som helst som är det minsta historieintresserad. Det är jättefint och pedagogiskt upplagt och man får lära sig massor av intressanta saker om London och människorna som bott där. Museet ligger i City of London, ganska nära St Pauls Cathedral.

 
Imperial War Museum ligger söder om Themsen och är ett riktigt guldkorn. Som namnet antyder är det ett krigsmuseum, men det handlar inte bara om bomber och stridsflygplan, även om de har sådant också. Det jag gillar är att det berättas historier, människor i krig, människor efter krig. Hur påverkas man och hur påverkas samhället? Och så en rejäl dos historia såklart.

Natural History Museum som ligger i museiområdet South Kensington är också himla bra! Speciellt om man har med sig små vänner men även för oss stora barn. Vad sägs om dinosaurieskelett och en jordbävningssimulator till exempel?

 

Och nu inser jag att denna guide kommer bli alldeles för lång för ett inlägg, håll utkik så kommer pubar, restauranger, barer, klubbar och shopping snart!

Och ett ps: min vän och den eminenta fotografen Frida Jernfält har tagit några av bilderna.

Ordning på torpet.

Idag börjar mitt ordentliga liv igen. Jag har inte jobbat regelbundet på nästan två månader, istället har vi varit uppe sent, sovit länge och ätit frukost i tre timmar. Jättehärligt, men nu längtar jag efter att få lite rutiner igen. Jag har inte varit ledig så här länge sedan tvåan på gymnasiet. Nu när jag tänker efter så var det nog ännu längre sedan...
Hur som helst, today's the day och nu kör vi. Förhoppningsvis kräver jobbet en del tankeverksamhet och kommer därför minska saknadsklumpen i magen, om än bara för någon minut åt gången.

 

 hej hej, så här tycker webcameran att jag ser ut idag.

Vi är ju samma...

Och så har vi precis avslutat det första Skypesamtalet av många, många, många. Det här var första gången det kändes på riktigt. Lite som en mindre version av släggan som Marcus skrev om. Att inse att det är så här vi har det nu. Att inte kunna röra honom, inte känna hans lukt. Att se honom sitta där och vara världens finaste men inte kunna pussa och krama på honom. Att inte alltid kunna höra vad han säger för att det hackar eller stängs av. Att inse att det är så här det kommer att vara de närmsta två månaderna.

Jag pendlar mellan att tycka att två månader inte alls är speciellt lång tid (det är det inte!!!!) och tycka att det känns som en evighet. När man har setts i princip varje dag i ett års tid och flera dagar i veckan ett halvår innan det så är hårt. Man är så van. Och jag vill inte vänja mig av, jag vill inte det. Men det kommer gå bra och det är inte riktigt det som är min oro heller.  Jag vet att vi kommer att klara detta, det är bara det att det kommer göra så ont under tiden.

Update: Klumpen försvann för NU HAR JAG FÅTT MIN FLYGBILJETT!!

Att säga hej!

Ack, tulltjänstemän på amerikanska flygplaster som vigt livet åt att skrämma mig shitless under processer och åter processer, säkerhetskontroller och åter säkerhetskontroller, formulär och åter formulär och åter formulär och åter formulär.

Men! Inte heller denna gång blev det orange pyjamas, matchande svart tygpåse över huvudet och en one way ticket till Kuba!
Istället sa jag åter Hello till detta land of the free genom sedvanlig tidszonsförvirring, magont, trötthet och lyckorus.
Det är någonting särskilt med att flyga över amerikansk landmassa, som om denna kontinent har en helt annan puls.
That's an American mountain.
That's an AMERICAN car.
That's an AMERICAN junkie peeing himself while screaming that the end of the world is near outside of Burger King.
OSV.

Äh, ni vet vad dom säger.
Lite galenskap rensar bra i magen och morgonstund har guld i mun även om guldet består av att vara klarvaken vid 03 på morgonen.

Det bästa med bloggen kommer vara fantastiska bilder! Som den här!

Att säga hejdå

Man ska tydligen inte säga hejdå. Det lärde jag mig av longdistancethings.tumbler.com.
Istället ska man säga: Vi ses snart, lite casual sådär.
Som om jag skulle gå och köpa Loka granatäpple och Gorby's piroger inför fredagsmyset.

Jag tycker mer om att leva i den riktiga världen, därmed känns det också lite mer.

Många nära och kära har frågat hur det känns nu, inför "allt". En fråga som är mycket svår att svara på. Framförallt kanske för att hjärnan konstant vill leka skön och luras mest hela tiden.
Hjärnan tror fortfarande att jag ska på semester, och kommer säkert fortsätta att tro så i någon månad.
Hjärnan övertygar mig om att jag kommer se henne igen imorgon, känna hennes kind, hår, doft osv. om bara några timmer igen. Precis som i den underbara tillvaron vi bedrivit i ca 1 år.

Jag kan inte klandra hjärnan å andra sidan, han vet inte bättre, är en varelse av vanor och upprepning.

Så när jag får frågan om hur allt känns har jag liknat det vid fysisk smärta:
Någon har berättat för dig att inom en snar framtid kommer du få en slägga slungad i magen.
Du vet att detta kommer göra mycket ont för stunden, men du vet även att detta kommer gå över snart.
Snart som i när du ser henne igen, får hålla i, krama på...

Det enda jag har att säga om hejdå är att hur mycket du än försöker så kan du aldrig veta vad stundens avsked egentligen innebär, även om hjärtat försöker säga dig något annat.

En sista bild på ett tag. Ses snart bästa.