Vem tror på evig kärlek.

Häromdagen upplyste min pappa sina Facebookvänner om att det var precis trettio år sedan han och mamma hade sin första dejt. 30 år. De har alltså varit tillsammans i mer än hälften av sina liv, mellan 59  och 57 procent för att vara exakt. Helt galet länge.

De träffades i mars 1984, förlovade sig i början på sommaren och gifte sig i augusti året därpå. Hade jag varit kompis till mina föräldrar på den tiden hade jag tyckt att de var galna. Helgalna. Men uppenbarligen var de inte galna, bara väldigt kära. En sak som i för sig skulle kunna jämställas.

Jag har mina föräldrar som förebilder i så mycket, och framför allt i mitt förhållande. Sedan jag själv blev vuxen har jag insett att det krävs mer än bara kärlek för att klara av att leva med varandra så länge. Stark kärlek tar dig en bra bit på väg, men jag har svårt att tro att det alltid varit så enkelt. Det har alldeles säkert, som i alla förhållanden, varit riktigt jobbigt ibland. Men genom olyckor och sjukdomar har de stått vid varandras sida och två hus, tre barn och några kaniner senare står de fortfarande här.

De har tillsammans lyckats uppfostra mig och mina bröder till vettiga människor, något som säkerligen inte varit helt lätt. Dessutom har de aldrig slutat visa varandra hur mycket de tycker om varandra. Att ha vuxit upp i ett hem så fullt av kärlek, pussar och kramar, har nog påverkat mig mer än vad det går att förklara. Om det är något som får mig att tro på evig kärlek så är det dem.