Imorse stod vi nere på gatan med tårar i ögonen och gråten i halsen. Han skulle strax åka, vi kramades så hårt vi kunde och ville inte riktigt släppa taget.
115 dagar. 115 dagar tills jag får se honom i ögonen på riktigt. 115 dagar tills jag får känna hans doft igen. 115 fucking dagar tills jag får känna hans hud under mina fingrar.
Det känns orimligt att under så lång tid vara så långt ifrån den man bara vill vara nära jämt.
115 dagar och 800 mil.
Tid och avstånd gör att man till slut glömmer saker som tidigare varit självklara. Som hur hans röst låter när den inte är förvrängd av valfritt IP-telefoniprogram, hur det doftar när man snusar på den där underbara punkten där hans hals möter nyckelbenet, hur det känns när han tar på en. Man glömmer allt utom hur förbannat kär man är i den där personen i det lilla fönstret på datorskärmen. Men så länge man inte glömmer det så finns det värre saker än 115 dagar.
Och än så länge finns hans lukt fortfarande i mina lakan, hans röst fortfarande i mitt huvud. Det ska jag ta vara på och försöka minnas under de dagar då jag bara vill gräva ner mig någonstans och stanna där. Jag ska ta vara på det och fantisera om en tid när vi kan vara tillsammans hur mycket vi vill.
115 dagar. Snart.
Hej Linneá! Hittade din blogg via Niotillfem-bloggen redan i somras. Är i lite liknande situation som dig, även om jag bara behöver stå ut i 2 terminer. Min pojkvän åkte till Kina för en vecka sedan och jag kommer inte träffa honom på 117 långa dagar. Försöker att inte räkna ner, är för många dagar för att jag ska kunna förstå. Ville väl mest skriva att jag blev glad av att hitta din blogg, att veta att man inte är ensam. Hoppas ditt äventyr med nya studier blir spännande och att det kommer gå bra för er! /Elsa
SvaraRaderaHej Elsa!
RaderaÅh, vad glad jag blir. Inte för det asjobbiga faktum att vi båda har våra pojkvänner på andra sidan jorden, vi för att man i alla fall inte är ensamma.
Tack så jättemycket, önskar dig detsamma!