Jag går runt med ett pirr i kroppen mest hela tiden. En känsla av förväntan, förväntan och lite nervositet. Om ganska exakt en vecka har jag packat ihop mina käraste ägodelar, alla böcker och kläder för att flytta nästan 50 mil bort från alla jag känner. Flytta till en stad jag endast satt min fot i en gång, ett sammanhang där jag inte känner någon. Det hade kunnat kännas läskigt, obehagligt eller jobbigt, men hittills har den sortens känslor lyst med sin frånvaro. Jag längtar desperat efter något nytt, tiden i min hemstad har varit fin på alla sätt, men nu är det dags att bryta upp ännu en gång.
Jag tror att jag behöver göra det med jämna mellanrum, bryta upp för att inse vad jag har att komma tillbaka till. Att se Örebro som den fina stad det faktiskt är, att känna det där lyckoruset när jag träffar någon jag inte sett på länge. För att inte hamna i gamla hjulspår och rutiner.
Efter studenten har jag hunnit med att bryta upp två gånger. 19 år gammal packade jag resväskan och flyttade till ett annat land utan att känna en enda människa där. När jag fyllt 21 och bytte stad hade jag Marcus med mig men jag kände ingen annan, varken på jobbet eller privat.
Jag har brutit upp två gånger men alltid kommit tillbaka. Nu vet jag inte om jag någonsin kommer att bo här igen. Kanske, men det är inte säkert på samma sätt som förut.
Nu börjar något nytt, på riktigt. Då är det inte så konstigt om det pirrar lite extra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar