Det är så konstigt, för det går mycket bättre än vad jag trodde att det skulle göra. Det har bara gått fyra dagar men jag trodde att jag skulle ligga hulkandes i fosterställning vid det här laget. Det går bra, men det beror nästan enbart på att jag har saker att göra hela tiden. Det finns inte så mycket tid att tänka och framför allt inte tid att vara själv. För det är då det är som värst.
Jag tänker på honom nästan konstant men det blir inte jobbigt förrän det tystnar i huset. När man blir själv med alla tankar. När man tittar på bilder, lyssnar på våra låtar. Då kommer klumpen i magen, knuten runt hjärtat. Men när morgonen gryr försvinner det faktiskt. Det är så onaturligt att inte vara med varandra att jag är förvånad över att det inte gjort mer ont än så länge. Det är klart att det varit skitjobbigt, men bara för små, korta stunder.
73 dagar, och medan vi väntar bär jag hans halsband, bor i hans t-shirts och har klockan på hans tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar