32 timmar, och jag kommer räkna varenda en.

Det är lite konstigt, det här att jag under de tre veckor som gått sedan jag åkte och lämnade kvar honom i en stekhet stad i norra Kalifornien har saknat och längtat mer än när vi var i från varandra nästan tre månader. Tre månader i olika världsdelar, tre månader med honom på andra sidan jorden. Tre månader av snö, slask och en ständigt grå himmel. Tre månader som ändå gick att hantera.
Nu har det gått tre veckor och jag håller på att gå i bitar av längtan. Jag skulle göra nästan vad som helst för få träffa honom nu, även fast det bara är drygt ett dygn kvar tills vi ses på riktigt.
Jag som trodde att det skulle bli en barnlek, kaxig av tidigare erfarenheter, saker vi klarat oss igenom. Tre veckor, det är ju ingenting. Men med den inställningen blir tre veckor någonting. Någonting  jobbigt, någonting som bara ska försvinna, någonting man vill skrynkla ihop till en liten boll och kasta iväg.