Älskade, ärade Skype. Du som skänker oss sinnesro, rätar ut missförstånd, tillåter skratt och gråt, live, ibland i tveksam men oftast fullt duglig kvalité. Jag vill tacka dig för allt du gör för mitt förhållande och att du låter oss vara nära varandra även då ett världshav skiljer oss åt.
Inte allt för seriöst, men hörrni vad mycket det gör att faktiskt kunna se varandra. Jag tror att detta hade varit ungefär hundra miljoner gånger jobbigare om inte Skype fanns. Skype och vår bästa cheesy-app Pair. Jag mår bra, riktigt bra, och det är förstås helt fantastiskt. Jag trodde de första veckorna enbart skulle bestå i att härda ut. Gråta och härda.
Men att prata någon timme på Skype gör faktiskt det mesta mycket bättre.
Jag tänker på hur det måste ha varit innan dessa teknikens under uppfanns. Att skriva brev och sitta och vänta, vänta, vänta på att svaret från ens älskade skulle landa i brevlådan. Veckor och åter veckor utan att höra hans röst. Där kan man snacka om att bli galen. Min farmors föräldrar befann sig på olika ställen och skrev brev till varandra i sju år, SJU ÅR?! Helt sjukt med dagens mått mätt. Kanske även med deras tiders. Men fantastiskt fint att det gick. För de återförenades, fick tre barn och levde lyckliga i alla sina dagar.
Det kan man kalla kärlekshistoria.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar